Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utfärdades allmänna skogsordningar den 22 mars 1647 och 29 aug. 1664 med
bestämmelser om vården av skogsallmänningarna, nyttjandet av såväl
enskild som gemensam skog samt om nybyggen, om finnarna på skogarna
och odling på de stora skogarna i Norrland. I allmänhet bibehöllos de
gamla reglerna om nyttjanderätten till skog med endast smärre
ändringar. Sålunda fick landbonde taga virke endast till husbehov (jfr sid. 197),
och på samma sätt inskränktes avverkningen på prästgårdsskog. Svedning
förbjöds å mark, som ej kunde odlas till åker eller rödjas till äng, och stränga
straff fastställdes för den som vållat skogseld. Förbudet att utan särskilt
medgivande fälla bärande träd utsträcktes även till allmänningar, och då
sådan avverkning skedde, skulle 2 nya träd planteras för varje som fällts.
I en förordning av år 1674 meddelades bestämmelser om den
avverkningsmängd, som var tillåten från skattehemmans skogar, och genom
husesynsförordningen av år 1681 och K. Maj:ts resolution 1689 på klagomål över denna
utsträcktes förmynderskapet därhän, att avverkning för odling och
svedjande och av byggnadstimmer å krono- och skattehemman fick ske blott
efter utsyning. På detta sätt hade den på kontinenten sedan gammalt
gällande grundsatsen om länsherrens rätt över skogen så till vida införts, att
uppsikten över allmänningar tillhörde konungen, och den utsträcktes av
Carl XI än vidare genom k. instruktion den 14 maj 1694, vari säges, att
alla lands-, härads- och sockenallmänningar äro kronan förbehållna, en
synpunkt, som sedan fasthölls i följande skogsförordningar. Denna rätt
använde kronan genom att till bruk och bergverk upplåta sådana delar av
allmänningar, som icke ansågos behövliga för samfällighetens behov. Däremot
inskränktes sågverkens rätt till virke. Ar 1698 anbefallde K. Maj:t
landshövdingarna att undersöka, vilka sågverk kunde tålas utan skada för
bergverken och fara för skogens utödande; de övriga skulle avskaffas. Följande
år utdömdes en mängd sågkvarnar och varje såg fick rätt att såga blott ett
bestämt antal bräder.
I 1734 års lag för riket intogos i kap. 10—16 av byggningabalken i
huvudsak den gamla landslagens bestämmelser om nyttjanderätt till skog, och
därutöver utfärdades samma år en ny skogsordning, vilken dock på grund av
klagomål vid riksdagen över de stora förmåner, som däri beviljats bergs-
och bruksindustrien, jämkades genom en den 5 april 1739 utfärdad
förklaring. Enligt denna skogsordning hade allmogen fått rätt till avkastning av
allmänningarna endast till fyllande av sitt husbehov men icke till avsalu och
finge ej nyttja den så, att skogen därigenom komme att utödas. Därför
ställdes allmänningarnas vård och avverkning under tillsyn av skogsstaten
samt av häradshövding med nämnd, fogdar och länsmän.
Emedan många hemman, torp och backstugor byggts på allmänningarna
och nyttjade skogen mer, än som motsvarade den skatt, de betalade, skulle
undersökning göras av deras besittningsrätt, och endast de hemman och torp
som voro lagligt förvärvade, skattlagda och indelade, skulle bibehållas.
Dessa skulle rörläggas med sina rätta ägor och vad de inkräktat från
allmänningen åter läggas under denna. De torp, som olagligt byggts, skulle
utrivas och inga torp vidare få anläggas, alltid dock med undantag för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
