Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 394 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sakkunskap upptogs av den nyutnämnde överdirektören för lantmäteriet Jacob
Faggot, lyckades det också snart att vinna statsmakterna för reformen.
Faggot hade år 1746 i en skrift, Svenska Landtbrukets hinder och hjälp,
samt 2 år senare i ett memorial framlagt grunderna för den önskvärda
reformen, och i en den 1 mars 1749 utfärdad kungl, förordning »om
landtmätare och deras förrättningar» intogs stadgandet, att lantmätare, särdeles där
jorden genom tegskiften var mycket sönderdelad »till remsor och spjäll», borde
föreställa byamännen den skada, som dem
därigenom förorsakas och i fall alla
delägarna därtill samtycka, då efter
jordmånens skillnad i art och godhet jämka
ägorna för varje gård, så att var kunde få
sina ägor på ett ställe eller, om alla
delägarna därmed vore nöjda, tillse, att de
mindre skiftena kunde förändras till så
få storskiften som möjligt.
Landshövdingen fick ej befalla lantmätare att utföra
skifte, förr än delägarna voro ense om
grunden för delningen, öre- eller
stångtalet.

Fig. 87. Jacob Faggot.

Här fordrades sålunda enighet av alla
delägarna om det nya skiftet för att det
skulle komma till stånd, men sådan
kunde på grund av allmogens sega
fasthållande vid gammal ordning och farhåga att
förlora på en ny delning samt fruktan
för med denna förenade kostnader,
sällan ernås. Ett steg till att undanröja detta hinder togs genom ett k. brev den
15 juli 1752, varigenom vitsord att få sina ägor delade i storskiften
tillerkändes den, som visade, att hans jord i åker och äng var jämngod i hävd
med grannarnas.

Sedan Faggot ytterligare i en skrift: Om allmänna tillståndets sjukdom
och bot (1755) utvecklat de rådande missförhållandena och framhållit ett
storskifte som medel att bota dem, utfärdades den 5 april 1757 en
kungörelse, som utan villkor tillerkände varje delägare rätt att få storskifte
genomfört. Skifteskostnaderna skulle fördelas på alla delägare, var efter hans
hemmans storlek. Skiftet skulle prövas och fastställas vid häradsrätten och vara
orubbligt, där ej någon delägare visade, att fel i uträkningen skett till hans
skada, i vilket fall jämkning kunde göras, utan att skiftet i övrigt behövde
rubbas. Skiftet behövde ej omfatta samtliga ägoslag, utan åker, äng och
skog kunde delas var för sig.

Skiftet var dock ännu behäftat med den bristen, att varje delägares
särskilda ägoslag kunde komma att bestå av flera stycken, och detta fel
avhjälptes blott delvis genom nya förordningar den 17 aug. 1762 och 12 maj
1783, av vilka den förra stadgade, att lotternas antal i åker och i äng skulle
få vara högst. 4 för varje delägare, under det att intet visst antal lotter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>