Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nederländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett mönster för framåtskridandet i andra länder. Härifrån spredos bättre
arbetsmetoder, redskap och avelsdjur, och nederländska nybyggare, som
inkallades till kolonisationsföretag i andra länder, blevo där pioniärer för
ett högre lantbruk.
Denna framgång fortsatte under Carl V:s regering, vilken kraftigt
gynnade jordbruket liksom övriga näringar. Arbetena att skydda kustlandet
mot havets inkräktningar och att torrlägga delvis under dess yta liggande
sankmarker fingo stor omfattning. Under den följande tiden hämmade det
spanska vanstyret och ständiga krig alla framsteg, och även sedan de norra
provinserna år 1648 vunnit självständighet och de södra år 1713 tillfallit
Österrike, medförde de tätt återkommande krigen ett stillestånd i
jordbrukets utveckling.
Först efter det österrikiska tronföljdskrigets slut vidtog åter en avgjord
framgångstid för Belgiens jordbruk. Invallningarna mot havet och
torrläggningsarbeten återupptogos åter och ha sedan denna tid fortgått
planmässigt och nått en hög grad av fulländning. Uppodlingen av hedar och
mossar vidtog med ökad fart, och skördarna ökades, för Belgiens del till den
grad, att landet från att förut ha haft ett stadigvarande behov av spannmål
från år 1760 ända till revolutionstiden i regel hade överskott därav till utförsel.
Brännvinsbränningen, som tidigare fått ske blott med frukt som
råmaterial, fick från 1671 även använda spannmål och fick en ökad omfattning.
Den härigenom vunna rikliga tillgången på dränk framkallade en
vinstgivande gödning av slaktdjur med därav härrörande ökad gödselmängd och
bidrog därigenom till åkerbrukets förbättring.
Odlingslusten uppmuntrades under Maria Theresias och Joseph
II:s regeringar genom skattelindring. År 1772 utfärdades en förordning,
att all nyodlad jord skulle vara fri från skatter och tionde under 30 år och
under ytterligare 30 år betala blott halv skatt. Menigheter och kloster ålades
att inom 6 månader odla eller försälja all den oodlade hedjord de innehade,
och köparna att inom 3 år efter förvärvet odla jorden, vid fara att jorden
eljes skulle indragas till staten. Återstoden av de feodala banden
undanröjdes, underhavandes arbetsplikt försvann så gott som fullständigt, rätten
att inhägna till samfällighet hörande ägor blev år 1767 oinskränkt, (vilket
också bibehölls i den under den franska styrelsen år 1791 införda code rural)
och därmed inskränktes allt mer den fria betesrätten.
I den Nederländska republiken, där länsväsendet aldrig haft någon
allmännare omfattning, hade dessa hinder för framåtskridandet redan tidigare
genomförts. Allmänningarna ställdes år 1798 under provins- och
kommunalmyndigheternas tillsyn, och år 1810 utfärdades en lag, som gav flertalet av
jordägarna vitsord till skifte av samfällighets ägor.
Däremot vidhölls i de österrikiska Nederländerna alltjämt det ekonomiska
förmynderskap över handeln med jordbrukets produkter, som tillhörde den
merkantilistiska ekonomiska politiken, med syfte dels att gynna landets och
de särskilda landsdelarnas näringar och konsumenter, dels att skaffa det
allmänna inkomster genom tullar och likartade avgifter. En sådan var den
avgift, tonlieu, som länsherrar sedan medeltiden upptagit vid transport av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
