Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärtgallmygga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärtgallmygga
Äxing
Ärtgallmygga (Contarinia pisi Winn.) kallas en liten
mygga, vars vita larver ej sällan träffas i stor mängd
i ärtbaljor. Dessa bli tunnväggiga, ofta något
skrumpna och de inuti befintliga ärterna bli förkrympta och
spricka lätt. Denna art lär också enl. en engelsk
forskare förekomma i blomknoppar, blommor och
skottspetsar. A. T.
Ärthalm, se Halm.
Ärtkas. Särskilt i Bohuslän brukas Ä. för torkning
av ärter. Man reser stänger pyramidformigt mot
varandra och fäster dem i toppen. För att få säden att
hänga kvar viras linor eller trådar runt pyramiden,
på vilka ärterna hängas. N-g.
Ärtllnser, se Vicker.
Ärtmjöldagg, se Mjöldagg.
Ärtrost, se Bostsvampar.
Ärtsmyg, se Fröbaggar.
Ärttrips, se Blåsfotingar.
Ärttörne (Ulex europaeus) är en i västra Europa
hemmahörande buske av baljväxtfamilj, utmärkt av i
tornar utlöpande kvistar. Även bladen äro delvis
stickande. Både foder och balja äro ludna, kronan
gul, länge kvarsittande. Oaktat sin hårdhet och
kraftiga beväpning spelar Ä. på västra Europas hedar
rollen av en ej oviktig foderväxt, ehuru den före
utfodringen måste gå genom en kross. Hos oss har den
också försökts, ehuru utan större framgång, och man
finner den fortfarande flerstädes i Skåne samt på
enstaka ställen i andra landskap acklimatiserad på
sandmark. H. G. S.
Ärtvecklaro (Laspeyresia nigricana STPH.) kallas en
mörkt askgrå fjäril, vars larver leva i ärtbaljor på de
omogna ärterna. Maskätna ärter härleda sig således i
regel från denna insekt. Larven är gulaktig med
brunt huvud och talrika mörka prickar på ryggen.
Den förekommer ej sällan i stor mängd och vållar då
stor skada särskilt på trädgårdsärterna. De fullbildade
larverna övervintra i spunna kokonger i jorden och
lörpuppas på våren en tid före framkomsten, som
äger rum vid tiden för ärternas blomning. Annat
skyddsmedel än intensiv jordbearbetning och
djupplöjning är ej känt. A. T.
Ärtvivel (Sitona lineata L.) kallas en 4—5 mm lång,
trubbnosig vivel av gråaktig färg bestående av
omväxlande ljusa och mörka längslinjer. Den infinner
sig ej sällan i oerhörd mängd vid den tidpunkt, då
ärterna börjat spira fram på våren samt gnager då
på blad och hjärtskott så att plantorna stundom duka
under. När plantorna blivit mera försigkomna, gnaga
dessa insekter små karakteristiska hak i kanterna på
bladen, vilken åverkan i regel ej betyder så mycket.
Vivlarnas vita, krumböjda, köttiga larver leva i
jorden, med förkärlek på plantornas bakterieknölar. Ä.
angriper ej blott de odlade ärterna utan även klöver,
lucern och en mängd andra vilda baljväxter. Som
skyddsmedel rekommenderas åtgärder, som kunna
påskynda tillväxten samt bepudring med
arsenik-haltiga preparat. A. T.
Ättikjäsning. Etylalkohol oxideras under inverkan
av vissa bakterier och jästsvampar av luftens syre
till motsvarande syra, ättiksyra:
C2H5OH + 20 = CH3C02H + H20
alkohol ättiksyra
Jäsningsorganismerna verka genom ett enzym,
alko-holdehydras, och endast vid rikligt lufttillträde. Ä. är
orsaken till att alkoholhaltiga drycker (vin, öl) surna
och kan även förekomma vid sur jäsning av
kolhydratrika ämnen. Liksom den under liknande
förhållanden, men vid svagare lufttillträde, skeende
mjölksyrejäsningen motverkar Ä. genom den sura reaktion,
den framkallar, förruttnelsebakteriers verksamhet och
därmed sönderdelning av äggviteämnen samt
uppkomsten av hälsoskadliga och illaluktande ämnen.
Granskad R. N-n.
Ättiksyra (metyi-karbonsyra, acidum aceticum, CH,.
. COOH) är den sura beståndsdelen i ättika. I rent
tillstånd (som s. k. isättika) är den en färglös vätska
av intensivt sura egenskaper, därför frätande och
giftig, som vid avkylning stelnar till en isliknande
massa. För matlagning och inläggning lämplig ättika
har en halt av 5—10 % Ä. Matättika framställes ofta
genom ättiksyrejäsning antingen med sprit
(spritättika) eller med vin som utgångsmaterial (vinättika,
vinäger). Kemiskt ren Ä. beredes ur ättikkalk
(gråkalk), en biprodukt av trädestillationsindustrien,
genom dess sönderdelning med svavelsyra och den
erhållna råa ättiksyrans rening. Kemiskt ren Ä. föres i
handeln på graderade flaskor och utgör efter
utspädning med vatten den billigaste ättikan, men
samtidigt den minst aromatiska. O. S-g.
Ävja betecknar i folkspråket en lös, smetig jord.
Mark-läretermen Ä., lancerad av R. Sernander, betecknar
de döda men oförmultnade växt- och djurresterna i
vatten. Ä. är sålunda sjöars och vattendrags
motsvarighet till forna. Så småningom övergår Ä. genom
förmultning till gyttja eller dy. Se även Lösa
avlagringar. S. E-n.
Äxing, se Kvickrot.
1079
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
