Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tuberkulos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
domen förrän i långt framskridet stadium. T. är nu
också mycket utbredd i de flesta av Europas länder
och förekommer även, ehuru icke i så stor
utsträckning, i Amerika och Australien. Sjukdomens
utbredning har framför allt påverkats av livdjurshandeln.
I sådana trakter, där man sedan gammalt rekryterat
genom egen uppfödning, har man vanligen undgått
sjukdomen, under det att den fått stor spridning i
sådana bygder, där man utan urskillning handlat
med djur. - Vad sjukdomens utbredning i Sverige
angår, får man en ganska god uppfattning härom,
om man på kartan tänker sig en rät linje dragen från
Norrtälje till Arvika. Norr om denna linje är landet
relativt förskonat från T. hos husdjuren, under det
att sjukdomen är starkt utbredd i södra delen av landet
med undantag för vissa områden. De förluster, som
nötkreaturs-T. årligen medför, har beräknats till
omkring 30 millioner kronor. Därtill kommer, att den
bovina typen även kan överföras på människa antingen
genom mjölk eller direkt på personer, som uppehålla
sig mycket i tuberkulösa stallar. Den T., som hos
människa framkallas av bovina tuberkelbaciller, är
icke mera godartad än den, som framkallas av humana
baciller. Smitta från tuberkulösa fåglar till människa
synes spela en mycket ringa roll. Nötkreatur smittas
först och främst av tuberkulösa kor, och all elakartad
T. hos nöt är praktiskt taget alltid framkallad av den
bovina bacilltypen. Nötkreatur kunna också smittas
av den humana bacilltypen, om ladugårdspersonalen
är tuberkulös. Det är emellertid sällsynt, att man hos
på detta sätt smittade kor kan påvisa några synliga
tuberkulösa förändringar, men däremot reagera djuren
positivt vid tuberkulinundersökning. - Större roll
än smitta från tuberkulösa människor spelar smitta
från tuberkulösa fåglar. Det är vanligast kalvar och
ungdjur, som smittas, och då smittan praktiskt taget
alltid kommer in via digestionsapparaten, kan man
finna tuberkulösa förändringar i huvudets och tarmens
lymfkörtlar. Hos kor kunna de aviära tuberkelbacillerna
även slå sig ned i livmodern och åstadkomma kastning.
Livmodern läkes dock av, och djuret kan åter bli
dräktigt. Kastning kan dock komma år från år.
Nötkreatur smittade med fågel-T. synas dock icke smitta
andra nötkreatur. Den största olägenhet man har av
fågel-T. är, att nötkreatur, smittade med denna stam,
ofta reagera positivt vid tuberkulinundersökning och
därför väcka misstanken, att en tidigare reaktionsfri
besättning kan ha blivit smittad av den långt farligare
nötkreaturstuberkulosen. Svin smittas framför allt av
tuberkulösa nötkreatur, och i de fall, då svin insjukna
i T., gäller det så gott som alltid den bovina typen.
Svin kunna dock även smittas både av den aviära
och bovina typen. Hästar smittas huvudsakligen
genom tuberkulös mjölk. Hundar smittas både av den
bovina och humana typen, och båda infektionerna
kunna framkalla sjukdom och död. Höns smittas
uteslutande av den aviära bacilltypen.
Tuberkelbacillerna föröka sig icke ute i naturen.
Om de utsättas för solljus, dödas de hastigt, men
inne i ladugårdar kunna de i intorkat tillstånd hålla
sig vid liv i många månader. Tuberkelbacillen tål
huru starka köldgrader som helst och har visat sig
kunna bevara sin livsduglighet lång tid under
snötäcke. Däremot är den känslig för värme. Vid
upphettning till 80° C. dör den på en minut, och en
temperatur av 60° C. under 30 minuter anses tillräckligt för
att döda tuberkelbacillen. I mörker och fukt synes
den kunna leva praktiskt taget huru länge som helst.
Särskilt resistent är tuberkelbacillen mot kemiska
medel, och man får räkna med, att de
desinfektionsmedel, som nu stå till buds, behöva påverka
tuberkelbacillen i stark koncentration och under tämligen lång
tid för att döda den. Tuberkelbacillens stora
motståndskraft mot yttre inflytelse gör, att, när det
gäller desinfektion vid denna sjukdom, man måste
lägga särskilt stor vikt vid den mekaniska rengöringen
av ladugården.
Tuberkelbacillerna intränga i djurkroppen
huvudsakligen på tvenne vägar, dels med den inandade luften
i lungorna och dels med fodret till tarmen. Bacillerna
kunna sedan på olika vägar huvudsakligen via
lymf- och blodkärlen spridas från organ till organ. Det synes,
som om, åtminstone hos kalven, utfodringstuberkulos
vore vanligast. Även om denna infektionsväg kanske
är den vanligaste, är dock lungan det organ, där T.
med förkärlek slår sig ned. Andra organ, som T.
relativt ofta angriper, äro livmoder, juver och njurar.
Ett djur, som är angripet av T. kan under vissa
omständigheter avgiva tuberkelbaciller, och man säger
då, att djuret lider av tuberkulos i öppen form. Om T.
är lokaliserad till lungan, avgå baciller med
upphostningarna, och vid tarm-T. avgå de med avföringen.
Om livmodern är angripen, avger kon i samband med
kastning eller kalvning med fostervätskor,
fosterhinnor och flytningar en oerhörd mängd smittämne,
som kan åstadkomma en hastig nedsmittning av
mottagliga djur i ladugården. Vid juver-T. avgå
tuberkelbaciller med mjölken. De vanligaste
smittvägarna äro, att friska djur komma i kontakt med
smittade djur eller att produkter och sekret från
smittade djur transporteras från sjuk till frisk
besättning. Vanligaste orsaken till nyinfektion av en
besättning är, att smittade djur inköpas. På den vägen har T.
inkommit i vårt land, och genom livdjurshandeln sker
fortfarande i de flesta fall smittspridningen.
Sjukdomens symtom. Ett djur kan vara smittat
under lång tid, men den tuberkulösa processen så
obetydlig, att den ej inverkar menligt på djurets hälso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
