Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torrläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torrläggning -
systemen, detta dels emedan rötter lättare inväxa
och dels emedan rören kunna rubbas och kanske
sprängas till följd av frost.
Dräneringsledningarnas fall skall vara så stort att
slamavsättning i ledningarna förhindras. Man brukar
anse fallet 2: 1000 vara minimum härvidlag.
Vid dränering kan olika slag av material användas.
Det mest använda är tegelrör, vilket material ger de
bästa och hållbaraste ledningarna. Tegelrören
tillverkas i olika dimensioner, vilka vid planläggningen
väljas med tanke på den vattenmängd, som ledningen
skall föra och det fall, som förefinnes. Dimensioneringen
göres med utgångspunkt från erfarenhetsmässigt
funna koefficienter för avrinningens intensitet och med
tillhjälp av experimentellt funna formler. När
tegelrör användas, inhugger man grendikena i stamdikena.
Denna inhuggning kan ske antingen från sidan eller
ovanifrån. I stället för inhuggning användes numera
även grenrör av tegel.
Ett annat använt dräneringsmaterial är trå.
Stång-eller gärdseldiken göras på så sätt att vanligtvis
kluvna gärdsel nedläggas i diket, övertäckas med ris
eller mossa, varefter igenläggning sker. Ett
fullkomligare sätt är nedläggning av hopspikade trätrummor.
Under senare år ha rör, tillverkade av trästammar
enligt patenterade metoder (Ultra-röret), kommit till
användning. Trä bör ej användas som dikningsmaterial
på mineraljordar. Träets sönderdelning sker nämligen
här så hastigt, att dräneringens varaktighet blir för
kort. På torvjord däremot är
sönderdelningshastig-heten mindre och här kommer också trädränering till
ganska stor användning, även emedan trädiken i
motsats till tegelrörsdiken ej så lätt sättas ur funktion
till följd av de i torvmarker ofta förekommande
sättningarna.
Stendiken göras, som namnet anger, med sten
såsom vattenledande material. De ha endast fått ringa
användning. Även risdiken användas men ha alltför
dålig hållbarhet.
Vid en dränerings planläggning är det av vikt, att
man sörjer för dagvattnets avledande. Detta vatten
kan nedtagas i dräneringsledningarna genom olika
anordningar. En sådan anordning är
dagvattenbrunnen, vilken vanligen består av två eller tre på varandra
ställda betongrör, omgivna av grus eller småsten,
genom vilket material dagvattnet silas, innan det
kommer in i brunnen. Från densammas understa rör utgår
dräneringsledningen, vars första rör här bör utföras
av betong, emedan teglet lätt skadas av frost. Under
ledningens nivå göres i brunnen ett slamrum, i vilket
en viss avsättning av med vattnet inkommande material
kan ske, innan vattnet kommer ut i ledningen. En annan
anordning, genom vilken mindre vattenmängder,
exempelvis från ett laggdike, kunna intagas i dränerings-
- Torrläggning
systemet, är stensilen. Principen här är den, att vattnet
får passera ett lager med småsten för silning, innan det
kommer in i dräneringssystemet. För nedtagning av
mindre vattenmängder ute på fältet användes
grusfiltra. De göras på så sätt, att diket fylles med grus
istället för jord till markytan över ledningen på en
0,5—1 m lång sträcka.
Dräneringssystemets mynning i det öppna avloppet
brukar man benämna dikesöga. Ögat utföres av trä,
betongrör eller järnrör. Trätrumma bör undvikas,
emedan varaktigheten är kort. Användas betongrör,
brukar man lägga två eller tre sådana i rad samt
gjuta dem tillsammans med cement. Tidigare satte
man ofta ett galler framför ögats mynning för att
hindra mindre djur att komma in och täppa till
ledningen. Numera brukar gallret ej ditsättas, emedan
risken för tilltäppning av nämnda orsak torde vara
ganska liten. Däremot hindrar gallret framkomsten
av rötter o. d., vilka växt in i ledningen och
transporteras fram till ögat av vattenströmmen. Vid ögats
anläggning är det av vikt att tillse, att vattnet ej kan
bana sig väg vid sidan av röret, i vilket fall skador
till följd av sönderskärning lätt uppkomma.
I stammarna till större dräneringssystem insättes
ofta siam- och inspektionsbrunnar. De förra placeras
oftast i ett fallbrott, där stammens fall till följd av
marklutningen minskar. Fallminskningen medför en
reduktion i vattenhastigheten, vilken medför att siam,
som inkommit i ledningen och transporterats vid den
högre vattenhastigheten, avsätter sig. Meningen med
slambrunnen är, att denna avsättning skall ske där.
Inspektionsbrunnar användas, som namnet anger, för
inspektion av ledningens arbetssätt samt för
underlättande av uppsökande av eventuella felaktigheter.
Då den egentliga planläggningen av dräneringen
är färdig, avger förrättningsmannen ofta även ett
utlåtande. Detta innehåller en beskrivning över
företagets omfattning, markens beskaffenhet och
dräneringsbehov. Vidare återfinnas här uppgifter om
dräneringsavstånd, dräneringsmaterial,
avloppsförhållanden och fallförhållanden, samt andra uppgifter och
föreskrifter, som förrättningsmannen anser erforderliga.
En särskild kostnadsberäkning fogas till utlåtandet,
vilket brukar innehålla uppgifter om arbetskostnader,
materialkostnader, transportkostnader etc. för
dräneringen.
leke allenast planläggningen av dräneringsföretag
utan även ledningen av deras praktiska utförande bör
överlåtas åt fackkunnig person. Sådana personer,
täckdikningsförmän, finnas tillgängliga hos
hushållningssällskapen och ställas av dessa till jordbrukarnas
förfogande.
Första åtgärden, innan grävningsarbetet påbörjas,
är att staka ut dräneringssystemet på fältet i enlighet
951
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
