Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsträdsförädling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogsträdsförädling -
lagts vid barrträden gran och tall samt lövträden
björk, asp, ek och bok. Ingående inventerings- och
inspektionsresor ha företagits över hela landet för
utrönande av den förefintliga variationen och
uppspårande av värdefullt utgångsmaterial för
förädlingen. Även utländskt material, bl. a. från en av
professor G. Tureson företagen studieresa i
Nordamerika, har tagits under bearbetning.
De vägar, som användas vid S. äro i stort sett
desamma, som tagits i anspråk vid
åkerbruksväxternas förädling, nämligen urvals-, korsnings- och
kromosommetoderna. Urval i förening med
avkommebedömning företages sålunda hos samtliga trädslag.
Inventeringarna ha utvisat, att lokalraser av mycket
olika skogligt värde förefinnas i landet, och
förutsättningarna att genom direkt urval nå relativt
snabba förbättringar i odlingsmaterialet av
skogsträd te sig mycket goda. Korsningsarbete! bedrives
dels med tanke på kombinationsförädling, t. ex.
beträffande tall och gran i övergångsområdena mellan
nordsvensk och sydsvensk typ, dels i syfte att
erhålla transgressioner, bl. a. hos vissa lövträd men
även hos gran. Vid kromosomförädlingen är det
särskilt asp och björk som bearbetas. Redan år 1935
fann professor Nilsson-Ehle vid Bosjökloster i Skåne
en s. k. jätteasp, vilken visade sig vara triploid och
alltså innehöll 57 (3 x 19) kromosomer i de
vegetativa cellerna till skillnad från normal, diploid asp,
som har 38 (2 x 19). Dylika triploida jätteaspar ha
sedermera påträffats på flera platser i landet.
Genom artificiell korsning samt genom
colchicinbe-handling ha även tetraploider med 76 (4 x 19)
kromosomer framställts. Det högre kromosomantalet
synes medföra snabbare växt och ökad
virkesproduktion. Colchicinmetoden för framställning av
hög-kromosomiga (polyploida) former tillämpas f. n. i
mycket stor omfattning även på andra trädslag.
Med hänsyn tagen till den svenska skogens roll
i näringsliv och handel är S. en åtgärd av största
nationalekonomiska betydelse. I. G-l.
Skogstyper. Med hänsyn till markens vegetation och
trädbeståndets artsammansättning plägar man
urskilja olika S. Vegetationen giver inom vissa gränser
en ganska god ledning för slutsatser rörande markens
och framför allt humustäckets beskaffenhet.
Förhärskande örter och bredbladiga gräs angiva, att
humustäcket är mullartat, och att i marken försiggår en
mer eller mindre livlig omsättning av de i densamma
befintliga växtnäringsämnena. Risartade växter, såsom
blåbär, lingon, odon och ljung, visa åter, att
humustäcket är utpräglat surt, och att förmultningen av det
organiska avfallet är mer eller mindre hämmat. En
yppig utveckling av risen med frånvaro av örter an-
- Skogstyper
giver en råhumusartad markbetäckning. Somliga
författare sammanfatta skogar med örter och gräs i
markbetäckningen till en serie, ängsseriens skogar, medan
de med ris hänföras till hedseriens, och tala således om
ängs- och hedbarrskogar etc. I vårt land brukar man
urskilja följande S.:
Örtrika bokskogar. Markvegetationen utgöres
av bredbladiga, mjuka örter, huvudsakligen vårväxter,
såsom blå- och vitsippor, myskmadra (Asperula
odorata, L.), bingel (Mercurialis perennis, I,.), harsyra,
Corydalisarter, mjukbladiga gräs m. fi. Mossor saknas
eller äro mycket sparsamma; marken täckes av ett
löst lager av multnande boklöv. Humus täcket är
mullartat, väl genomarbetat av maskar och insekter.
Hedbokskogar eller risrika bokskogar. I
markvegetationen uppträda åtskilliga mossor.
Skogsstjärna eller duvkulla (Trientalis earopaea, L.) och
kruståtel (Aira flexuosa, L.) samt blåbär äro
karaktärsväxter. Humustäcket är råhumusartat, bokbladen
multna långsamt och samla sig på marken till ett segt
täcke. Hedbokskogarna producera mindre virke än
örtrika bokskogar och äro svårare att föryngra.
Ekskogar utmärkas i sitt ursprungliga tillstånd
av en rik underväxt av buskar, såsom hassel, hagtorn
och slån, samt ymniga gräs och örter. Genom röjning
och bete har den svenska ekskogen oftast övergått till
en öppen, ganska torr ekbacke. Humustäcket är
mullartat. Besläktad med ekskogen är lövängen, i vilken
träffas de flesta av våra lövträd, såsom ek, alm, lönn,
lind och ask. Genom röjning får lövängen ofta ett
park-artat utseende. Ört- och gräsväxten är vanligen rik
och yppig. En viss likhet med Syd- och Mellansveriges
lövängar ha de gråal- och björkskogar, som kanta
floder och bäckar i Norrland.
Björkskogar i mellersta och södra Sverige äro i
sitt uppträdande beroende av människans ingrepp i
skogarnas utveckling. Överlämnade åt sig själva
övergå de förr eller senare till barrskog, vanligen granskog.
De finnas såväl ängsart.ade, med örter och gräs, som
hedartade, med bärris och ljung, de förra användas
vanligen till beteshagar. Den översta skogsgränsen i
vårt lands fjälltrakter bildas av fjällbjörkskogar av
annan karaktär än låglandets. I dem invandra ej
barrträden, och skogstypen är rent ursprunglig.
Barrskogarna höra i vårt land vanligen till
hed-serien, endast på mera kalkrik mark till ängsserien.
På Gotland finnas sålunda örtrika, ängsartade
tallskogar, där dock tallen blir mindre vacker, kort och
grovgrenig. Örtrika granskogar, granlundar, finnas på
kalkrik mark i såväl södra som norra Sverige och
utmärkas av hög virkesproduktion. De nordliga
utmärkas av högvuxna, bredbladiga örter, såsom
stormhatt och tolta. Av hedseriens barrskogar urskiljer man
följande efter den förhärskande markbetäckningen:
840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
