Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsränteprincipen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogsränteprincipen -
i skarp motsats härtill. Den senare lärans anhängare,
till vilka nationalekonomerna i princip ansluta sig,
göra gällande, att den som i skogsbruket endast strävar
efter högsta möjliga avkastning pr ytenhet resonerar,
som om skogen vore den enda produktion, vari vi
kunna placera vårt kapital. Det avgörande för om ett
företag är mer lönande än ett annat är räntefoten,
d. v. s. hur många procents ränta företaget giver på
det däri bundna kapitalet. Det, som bör eftersträvas
inom skogsbruket såväl som inom andra företag är
därför en sådan produktionsform — i detta fall den
omloppstid—, som giver den högsta procentuella ränta {+-+}
biliteten. Om vi ha ett skogsbruk, som är försett med
ett stort sparat kapital, vilket giver lägre procent, än
industrien eller bankerna kunna giva, så är det
ekonomiskt att taga ut så mycket av kapitalet, att normal
ränta erhålles på det kvarvarande, och placera det
uttagna i andra näringar, som giva bättre ränta.
Eftersom i skogsbruket omkring 80 % av allt kapital beståf
av den rotstående skogen själv, så betyder ett sådant
kapitaluttag detsamma som avverkning.
Svårigheten med denna senare princips tillämpning
består egentligen i att bestämma den faktiska
räntabiliteten inom skogsbruket. På grund av stigande priser
t. ex. kan räntabiliteten bliva avsevärt förhöjd. Därtill
kommer, att en god del av industriens ränta i
allmänhet utgöres av s. k. riskpremie, på grund av företagens
mindre säkerhet, under det att skogsbruket anses
såsom en synnerligen säker penningplacering. Dessa och
flera omständigheter äro skäl till att man i skogsbruket
kan nöja sig med en lägre räntefot än inom andra
näringar i allmänhet är fallet. S. P. (R. L-k.)
Skojisskolor, se Skogsundervisning.
Skogsstaten, se Domänstyrelsen.
Skogsströ, den barrblandade markbetäckningen,
bestående huvudsakligen av mossa och lavar, användes
stundom till strö under kreaturen. Härtill är mossrikt
S. i lufttorrt skick rätt lämpligt, emedan mossan
uppsuger mycken fuktighet. Markbetäckningen har
emellertid stor betydelse för bibehållande av markens
fuktighet, och dess borttagande förorsakar därför lätt,
skogen lider av torka. R. L-k.
Skogsstyrelsen, se Domänstyrelsen.
Skogssådd, se Skogsodling.
Skogssällskapet bildades 1912 i Göteborg, där
sällskapet fortfarande har sitt säte, under namn av
Sydvästra Sveriges skogssällskap, ändrat 1914 till
nuvarande. Nu gällande stadgar äro fastställda av K. M:t den
1 oktober 1920 och angiva såsom syfte att främja
skogshushållningen, huvudsakligen genom praktisk
verksamhet bl. a. genom att verka för bildandet av
skogsallmänningar i landstings och kommuners ägo
samt andra skogskomplex av allmän natur. S.
medverkar vid dessa skogars skötsel och har därför ett vitt
- Skogstaxering
utgrenat förvaltningsorgan. Verksamhetsområdet
omfattar Götaland samt Södermanland, Uppland och
Gotland. Aktiva medlemmar — landsting,
hushållningssällskap, kommuner, stiftelser o. dyl. — uppgick
1937 till 303, vartill komma 352 passiva (enskilda).
Till sällskapets verksamhet höra 209 skogar med en
sammanlagd areal av 76 590 ha (1937). S. har
mottagit stora donationer och besitter fonder till ett
belopp av omkring 1 million kronor.
Enär de förvärvade skogarna ofta varit tidigare hårt
avverkade eller bestått av ljunghedar, har S. utfört
omfattande skogsodlingar, ävensom dikningar och
andra skogsvårdsarbeten, i stor utsträckning såsom
nödhjälps- och beredskapsarbeten i samarbete med
Statens Arbetslöshetskommission. S. förmedlar även
bidrag från statens skogsutdiknings-,
skogsodlings-och andra skogsvårdsanslag till anslutna skogar.
R. L-k.
Skogssäv, se Säv.
Skogstaxator, se Domänstyrelsen.
Skogstaxcring, skogsuppskattning, har till uppgift
att fastställa virkesmängden hos ett enskilt träd eller
ett skogsbestånd. Detta kan ske antingen genom direkt,
okulär, taxering (= uppskattning efter ögonmått)
eller genom mätning av en eller flera av de faktorer,
som bestämma kubikmassan. Uppskattning kan även
ske av de stockdimensioner, som vid avverkning kunna
beräknas bliva uttagna av ett eller flera träd, i vilket
fall S. ej direkt gäller kubikmassan.
De faktorer, som bruka användas för att bestämma
ett träds kubikinnehåll, äro diameter vid brösthöjd
(1,3 m över marken), trädets höjd och dess formklass*.
Det formklassbegrepp, som numera användes i Sverige,
är uppställt av professor Tor Jonson, vilken utarbetat
en tabell, upptagande 12 formklasser, allt efter som
trädets diameter på halva avståndet mellan brösthöjd
och topp utgör 50, 55, 57,5 o. s. v. ända till 80 % av
brösthöjddiametern. Om t. ex. ett träds
brösthöjddiameter är 21 cm, dess höjd 18 m och dess formklass
0,625 (= 62,5 %), så är dess kubikmassa enligt tabellen
0,286 m3. Den enda svårigheten härvid är att bestämma
stammens formklass. Om trädet är fällt, kan såväl
totala längden som formklassen utrönas genom
mätning, men om trädet står på rot, kan endast
brösthöjden direkt uppmätas. Höjden kan lätt med en
noggrannhet av ’/2 m bestämmas med Chrislens höjdmätare,
och med samma instrument kan även formklassen
bedömas. Härvid bestämmes först formpunkten*, så som
i tabellen finnes angivet, och med hjälp av formpunkten
kan man i tabellen få reda på, vilken formklass denna
i medeltal motsvarar.
För beräkning av kubikinnehållet av ett helt
skogsbestånd behöves först kännedom om antalet träd av
olika grovlek vid brösthöjd. Detta utrönes genom att
838
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
