Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rova ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rova
Rovdrift
blad; andra året utväxer en kraftig, starkt grenad
stjälk med nästan glatta, oskaftade blad och med en
kvastliknande blomställning av citrongula blommor.
Frukten är en lång, upprätt skida med 15—25 runda,
rödbruna frön. 1 000-kornvikt 2 g. Korsbefruktning
medelst vinden. »Roten» (rovan) har mycket växlande
form: långsträckt, oval, äggformig, klotrund eller plattad,
färgen är vit eller gul, huvudet violett, grönt eller gult,
köttet vitt eller gult. »Roten» sammansättes av
rot-och stamdelar i växlande mängder. Dess
torrsubstans-halt är låg, 6—13 %, vanligen 8—9 %. — R. anses
härstamma från åkerkålen (B. campestris, jfr dock
ovan) och torde vara den äldsta av våra rotfrukter.
Den vitköttiga R. var känd i ett flertal former a\
greker och romare; den var också tidigt odlad av
germaner, kelter och slaver. I vårt land torde de små,
vitköttiga s. k. stubbrovorna ha odlats allmänt redan
under bronsåldern; i slutet av 1700-talet började den
utträngas av potatisen för att under senare hälften
av 1800-talet återigen tilltaga — denna gång i stor
utsträckning representerad av långsträckta, gulköttiga
typer. Nu odlas R. i hela vårt land; från Karesuando
föreligga skördesiffror på 125 000 kg/ha. — R. indelas
efter köttfärgen i vitköttiga och gulköttiga, av vilka
de sistnämnda tros vara uppkomna i senare tid genom
korsning med kålroten. Efter formen skiljer man mellan
avlånga, runda och platta. Sedan gammalt odlades
i vårt land gamla lantsorter, men under slutet av
1800-talet infördes utländska sorter, mest från Skottland.
Av de många olika typer, som från olika håll tillförts
det svenska sortimentet, finnes ett stort antal på olika
platser renodlade stammar, erhållna genom massurval
eller vanligen familjeförädling: — A. Gulköttiga,
långsträckta: 1. Bortfelder med gul (eller mera sällan
grön) topp; växer högt över jord men är ändå ganska
djupt rotad. Mycket hållbar, torrämneshalt 8—10 %.
Härstammar från Tyskland; har sedan förädlats både
i Danmark och Sverige och torde nu vara den mest
odlade R. i vårt land. Bland viktigare stammar kunna
nämnas: Svalöfs, Weibulls (I, siam 62 och II, stam 96),
Weibulls Tellus, gröntoppig (stam 63), Ilammenhögs,
Holmbergs Svea II; flera danska stammar såsom
Hundslev och Pajbjerg säljas också i vårt land. 2.
Markbortfelder eller Yellow Tankard, »gul stånka»,
gröntoppig, lik Bortfelder, men något kortare och
tjockare och därför lättare att skörda och mera lämpad
för de styvare jordarna; har vanligen något högre
torrämneshalt än Bortfelder men avkastningen är
dock i genomsnitt lägre. Bland viktigare stammar må
nämnas Svalövsstammen. B. Gulköttiga, runda;
förekomma i två färgvarieteter, grönt resp.
purpur-färgat huvud: 3. Dalss Hybrid, en skotsk, gröntoppig,
snabbvuxen sort, grunt rotad och lättskördad;
torrämneshalt c:a 11 %. En svensk stam saluföres av
Svalöv. C. Vitköttiga, halvlånga—långa. De
vitköttiga sorterna äro snabbvuxna men ha vanligen
lägre torrämneshalt och mindre hållbarhet än de gula.
De ha sin största betydelse för Norrland liksom för
sydliga trakter vid mycket sen sådd: 4. östersundom,
uppdragen på godset Östersundom i Finland ur den
skotska White Tankard: rödtoppig. Torrämneshalt
c:a 8,5 %. Av svenska stammar kunna nämnas Svalövs
och Weibulls stam 77. D. Vitköttiga, ovala. Inom
denna grupp skall blott nämnas en ny förädling,
Weibulls Immuna, stam 8 (ur korsningen Bortfelder x
Norsk naepe) en mot klumprotsjuka i hög grad
motståndskraftig stam med c:a 12 % torrämneshalt;
mycket snabbvuxen. E. Vitköttiga, runda. Mycket
snabbvuxna, utvecklas vanligen på en tid av 2 månader
och kunna därför sås som andra gröda i stubben efter
grönfoder eller tidig vårsäd, därav namnet stubbrova.
De växa i regel helt ovan jord ha mestadels låg
torrämneshalt, 7—8 %, och följaktligen dålig hållbarhet.
Av gammalt odlades i vårt land lokalstammar; av
införda sorter ha särskilt 5. Grey Stone, (Lawsons) fått
spridning hos oss; en svensk stam är Hammenhögs.
F. Vitköttiga, platta. De platta R. äro de mest
snabbvuxna av alla rovsorter; det torde framför allt
ha varit R. av denna typ, som av ålder odlades i vårt
land som första gröda på svedjefälten, därav namnet
svedjerova eller brandrova. R. av denna typ odlas mest
som grönfoderrovor, d. v. s. för utfodring med blasten.
De flesta ha låg torrämneshalt. 6. Forus majrova,
Svalöv, en ursprungligen norsk, gröntoppig sort med
ovanligt hög torrämneshalt (12,5 %) god hållbarhet
och hög avkastning.
Odling. R. kan odlas på nästan ali slags jord, men är
i södra och mellersta Sverige framför allt hänvisad
till mull- och torvjordar, eftersom övriga rotfruktslag
vanligen ge större och värdefullare avkastning på övriga
jordarter. Dock kan de snabbväxande R. även på dessa
ha sitt stora berättigande vid sådana tillfällen, då
sådden verkställes mycket sent. Utsädesmängden är
vanligen 5—7 kg/ha; avkastningen 50—100 (—125)
t/ha; blastskörd V20—1/10 härav. F. ö. hänvisas ifråga
om odling och skador till Kålrot. Se även Fröodling.
Användning. R. användes på samma sätt som kålrot*:
de ha dock mindre fodervärde än denna dels på grund
av lägre halt av torrämne, dels högre växttrådhalt.
H. O-d.
Rovblast, se Grönfoder.
Rovdrift säges vara för handen vid ett jordbruk, då
jorden systematiskt utsuges på förefintliga
växtnäringsämnen, d. v. s. jordens näringsinnehåll
vidmakthålles ej genom gödsling. R. kan vara lönande
någon kort tid men blir i längden alltid förlustbringande,
om ej jorden härrör från mycket näringsrika mineral.
I arrendekontrakt söker jordägaren ofta skydda sig
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
