Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lim
Lin
Vid lämplig styrka hos limlösningen stelnar
densamma vid avsvalning till ett gelé, som kan
sönderskäras till skivor. Efter dessas torkning erhålles I., i
form av de vanliga tavlorna eller kakorna. Av samma
material består s. k. pärllim och tärningslim, vilka
äro bekvämare att handhava vid mera begränsad
användning och därför framställas i denna form. Gelatin
är ett alldeles rent L. som användes vid matlagning
och vid odling av bakterier för undersökningsändamål.
L. är sammansatt som ett äggviteämne och ger,
som äggvitan, vid hydrolys upphov till aminosyror.
Det skiljer sig emellertid från vanlig äggvita
därigenom, att limlösningar ej koagulera vid upphettning.
Som näringsämne kan L. resp. gelatin ej helt ersätta
vanlig äggvita, då det till sin sammansättning är
ofullständigt, vilket innebär, att vissa för kroppen
nödvändiga aminosyror saknas i dess uppbyggnad. O. S-g.
Limf]ördel, se Skadedjursbekämpning.
Limnisk, se Torv.
Limonit, se Järnockra och Mineral.
Limrinrj, se Skadedjursbekämpning.
Lin (Linum usitatissimum) är en viktig olje- och
spå-nadsväxt, tillhörande familjen Linaceae. Förutom den
vanliga formen (L. u. var. vulgäre, trösklin), som är
en ettårig ört med nedtill relativt ogrenad stjälk av
0,4—1,2 m: s längd, blå eller vita blommor samt vid
mognaden slutna kapslar, må formerna L. u. var.
hiemale, vinterlin, vilken förekommer i Sydeuropa,
där den sås på hösten samt övervintrar i likhet med
höstsäd, samt L. u. var. crepitans, springlin med vid
mognaden uppspringande kapslar, nämnas. Andra
arter tillhörande släktet Linum äro L. angustifolium,
vildväxande i Medelhavsområdet samt betraktad som
en av stamformerna till kulturlinet; L. perenne, som
är flerårig och stundom odlas som prydnadsväxt,
samt det röd- eller rosablommiga purpurlinet L.
grandi-florum, vanlig prydnadsväxt.
Av vanligt kulturlin finnas tvenne huvudtyper, dels
spånadslin med lång, fiberrik stjälk men relativt
få frökapslar och små frön (vikt av 1 000 frön 4—5 g),
dels oljelin med kort, grenig, textilt mindervärdig
stjälk men många kapslar och stora, oljerika frön
(vikt av 1 000 frön 6—12 g). Av gammalt finnas
tvenne produktionsområden för spånadslin i Europa,
nämligen Ryssland, Polen och Balticum för billigare
kvaliteter av tåga samt Belgien, Holland och norra
Frankrike (Flandern) för högre kvaliteter. I samband
med självförsörjningssträvandena under 1930-talet
har vidare bl. a. Tyskland utvecklat en betydande
linodling. Oljelinet produceras däremot väsentligen utom
Europa, nämligen i Sydamerika (Argentina och
Uruguay ■— s. k. La Pl at a-lin), Nordamerika (U. S. A.
och Canada) samt Brittiska Indien. Även i södra
Ryssland samt Medelhavsområdet odlas dock oljelin.
L. hör till de äldsta kulturväxterna. I egyptiska
gravar ha fynd av linfrö påträffats från V. dynastiens
tid (2700 f. Kr.) samt mumiehöljen av linne från XII
dynastien (1900 f. Kr.). Ännu äldre babyloniska fynd
ha gjorts. Äldsta europeiska fynder äro från
pålbyggnader i Alperna under yngre stenåldern, äldsta
skandinaviska från bronsåldern. I de fornnordiska sagorna
samt i de medeltida svenska landskapslagarna
omnämnes L. ofta som en viktig åkerbruksväxt.
Linne-lärft användes under medeltiden som
betalningsmedel, och även under de följande århundradena ända
fram till slutet av 1800-talet var linodlingen mycket
omfattande. Ar 1870 uppges den svenska linarealen
till över 16 000 hektar. Den ökade världshandeln
samt industrialiseringen av bomullsspinningen
orsakade emellertid vid denna tid att L. alltmera
undanträngdes i användning. Då därjämte det
förhållandevis billiga ryska L. översvämmade världsmarknaden,
gick linodlingen hos oss, liksom i Mellan- och
Väst-Europa, snabbt tillbaka, så att år 1900 c:a 4 000 hektar
odlades och 1914 endast 1 000 hektar. Efter en
kortvarig uppblomstring under världskriget minskades
arealerna därefter ytterligare, så att år 1937 blott 160
hektar redovisades vid jordbruksräkningen. Av 1938
års jordbruksutredning framlades emellertid planer
på en ökning av linodlingen, och intresse för saken
framträdde såväl på odlare- som industrihåll. Vid
Sveriges utsädesförening i Svalöf iordningställdes
hösten 1940 ett linlaboratorium med tillhörande mindre
rötnings- och beredningsanläggning för
kvalitetsundersökningar och annat forskningsarbete. Ett
större beredningsverk i Laholm, ägt av Hallands läns
linodlareförening u. p. a., började sin verksamhet
våren 1941, och ett annat är hösten 1941 redo i Hybo,
Hälsingland. Ytterligare verk planeras, bl. a. i Småland.
Under år 1941 kan arealen spånadslin i landet
uppskattas till 1 000—1 500 hektar. Därjämte odlas
c:a 700 hektar lin speciellt för fröutvinning, varav
åtminstone en del fibermaterial kan beräknas utvinnas
i s. k. blånberedningsmaskiner.
Från statens sida ha följande åtgärder vidtagits
till stöd för den inhemska linhanteringen: för
övervakande och organiserande av odlingen och
beredningen tillsattes sommaren 1940 en Statens linnämnd;
vid byggandet av beredningsverk kunna betydande
lån beviljas; en statlig prisgaranti för linhalmen har
lämnats odlarna. Ytterligare åtgärder övervägas.
L. trives bäst på relativt lucker och gärna mullhaltig
jord, medan däremot styv och kall lera, mager och
torr sand, kalkjord och torvjord är mindre lämplig.
För spånadsändamål kan L. odlas över snart sagt hela
landet —• för produktion av hög fröskörd lämpar sig
dock landets sydligare delar bäst. Av spånadslin
finnas främst de utmärkta Svalöfssorterna Blenda och
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
