Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalkonskötsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalkonskötsel -
föda vid starkt begränsad frihet för djuren än t. ex.
Broncekalkonen.
Dessutom förekommer svart, blå och röd kalkon,
vilka samtliga härstamma ifrån Bronce.
Kalkonens natur är att ströva omkring och själv
uppsöka sitt foder, som i naturtillståndet
huvudsakligen utgöres av insekter, maskar, mollusker, bär, frön
och grönfoder. Ungarnas uppväxt lyckas bäst, om
stora marker stå till förfogande. En starkt begränsande
faktor för denna fria uppfödning i Sverige är
förekomsten av räv, mård och andra rovdjur.
Kalkonaveln är i sin ringa omfattning baserad på
renavel med raserna Bronce och Holländsk vit kalkon,
i enstaka fall korsning mellan dessa raser.
Avelsstam-men kan grundläggas genom inköp av avelsägg på
våren från någon framstående besättning eller inköp
av djur på hösten. Till avel utväljas medelstora
typiska djur, som för att vara avelsdugliga redan
följande år måste vara framkläckta tidigt på våren.
Nära släktskapsavel bör undvikas. Tupparna äro
fullgoda avelsdjur redan första året och kunna sedan
behållas 3 à 4 år eller så länge de äro vitala. Hönorna
äro icke fullgoda avelsdjur förr än andra året; de
kunna sedan användas till avel, tills äggläggningen
minskat så mycket, att detta inverkar på det
ekonomiska resultatet, vilket brukar vara fallet efter 3
à 4 år. Avelsdjuren kunna inhysas i enkla hus, som
dock böra vara fukt- och dragfria samt försedda med
sittstänger. Kalkonen vill gärna sitta högt uppe under
natten. Under vintern bör utfodringen avpassas så,
att djuren icke bli feta. Avelskalkoner kunna utfodras
med vanliga hönsfoderblandningar, vilka dock böra
uppblandas med samma vikt vetekli. Dessa
foderblandningar givas i automater, så att djuren kunna
äta vad de önska därav. Finnes saftfoder, gives sådant
extra. Dessutom gives 40—50 gram havre, vete eller
blandsäd per djur och dag. Djuren böra ha ständig
tillgång till kalkämnen, sand och vatten. På senvintern,
när avelssäsongen nalkas, utfodras de på samma sätt
som högvärpande höns. Hönskraftfodret gives oblandat
så mycket djuren vilja förtära. Av hel säd gives 80—100
gram per djur och dag. Skum- eller kärnmjölk samt
grönfoder, om sådant finnes, äro prima
tillskottsfoder. Kalkonerna ha stort A- och D-vitaminbehov,
varför c:a 2 gram prima fodertran bör beräknas per
djur och dag under våren, trots att dessa djur icke
hållas innestängda.
Avelskalkonerna trivas bäst i frihet, men denna
bör dock begränsas under värptiden för att undvika
förluster av ägg. Kalkonerna välja nämligen med
förkärlek undangömda värpställen, som äro svåra att
finna. Kalkonerna böra vänjas att lägga äggen i särskilt
iordningställda värpnästen, så att de utan svårighet
kunna insamlas dagligen. Ägg, som värpas ute på
- Kalksalpeter
marken och få ligga kvar under natten, frostskadas
lätt vid den tid, nattfrost brukar förekomma.
Avelsäggen behandlas, förvaras och kläckas på samma
sätt som hönsägg. Ruvningstiden är för kalkonägg i
medeltal 28 dygn.
Nykläckta kalkonkycklingar äro ömtåliga och behöva
både tillsyn och skydd under de första veckorna. Bäst
lyckas uppfödningen av kalkonkycklingar, om de få
följa och ruvas av kalkonhönor. Kalkonens natur är
att ströva och jaga insekter, hönsen att söka i jorden.
Ruvas kalkonägg av höns eller i maskin, är det dock
fördelaktigast att vid kläckningstiden ha ruvande
kalkoner i beredskap för att mottaga kycklingarna.
En kalkonhöna kan ruva ett 20-tal ungar.
Under den första tiden hållas kalkonkycklingarna
instängda på ett mindre område, men böra få ströva
fritt, så snart de vuxit tillräckligt kraftiga härför; de
trivas bäst därmed. De kunna utfodras på samma
sätt och med samma fodermedel som kycklingar av
höns. De ha litet foderbegär under den första tiden
och växa långsamt. Helst jaga de insekter och kunna
efter hand till största delen livnära sig härpå. Vid
ringa tillgång på sådan naturlig föda ökas behovet av
tillskottsfoder. Vid c:a 8 veckors ålder börja
halsvårtorna att utvecklas och bli röda; detta kännetecknar
ett stadium, då kycklingarna äro mindre ömtåliga.
Efter sädesskördens bärgning kunna kalkonerna helt
livnära sig ute på fälten.
Eftersom uppfödningen vanligen påbörjas först på
sommaren, bli kalkonerna icke fullvuxna förrän vid
årsskiftet och den bästa marknaden för kalkonkött
börjar också vid denna tid. För slakten verkställes
gödning, som lyckas bäst, om djuren under de vanliga
levnadsvanorna utfodras med mjöl av spannmål,
utrört med skum- eller kärnmjölk. Skrymmande
fodermedel böra givas sparsamt, om gödningen icke skall
fördröjas. Slakten utföres på samma sätt som
hönsslakt och fjädern avplockas torr — ingen skållning
eller annan preparering bör tillämpas.
Kalkonkött är mycket uppskattat och betingar högt
pris, varför kalkonuppfödning är en lönande binäring,
där lämpliga möjligheter finnas. Där de växande
kalkonerna kunna ströva omkring och själva uppsöka
foder, blir uppfödningen billig samtidigt som djurens
utveckling den bästa möjliga. N. O-n.
Kalkpudrett, se Latrin.
Kalksalpeter. Det K., som på senare år saluförts
hos oss, framställes efter Haber-Bosch metod vid
Norsk Hydros anläggningar i Norge. N-halten är 15,5 %
varav 1 % utgöres av ammoniakkväve och kalkhalten
motsvarar 28 % GaO. K. levereras i finkornig, lätt
ströbar form. Det är starkt hygroskopiskt och måste
därför förvaras i täta säckar.
Tidigare framställde Norsk Hydro efter Birkelands
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
