Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalium
Kalkbehov
en lösning av kaliumkarbonat med släckt kalk
(kausti-cering), numera genom elektrolys av
kaliumklorid-lösning. Hydroxiden har stor användning vid
såp-tillverkning; vanlig såpa är fettsyrat kali.
Kaliumkarbonat (pottaska), kolsyrat kali,
förekommer i aska*, särskilt av lövträd, varur den förr vanns
genom utlakning och indunstning. Användes bl. a.
vid framställning av en del finare glassorter i stället
för soda samt liksom kaliumhydroxid vid
såptill-verkning.
Halten av K. i gödselmedel m. m. angives oftast
som oxid (K20). Så angiven halt multipliceras med
0,83 för att giva halten av grundämnet. H. E-r.
Kaliumbikromat, surt kromsyrat kali, förekommer i
handeln i lättlösliga, gulröda kristaller. Användes bl. a.
som konserveringsmedel för mjölkprov för att hindra
dem att surna. H. E-r.
Kaliumkarbonat, se Kalium.
Kaliumklorat, se Klorat.
Kaliumnitrat, se Kalium.
Kaliuinpermanj|anat, övermangansyrat kali, kameleon,
mörkt violetta kristaller. Lösningen i vatten har även
i stor utspädning intensivt violett färg. Är ett viktigt
oxidationsmedel, särskilt i den analytiska kemien, då
det lätt avger syre och därvid undergår starka
färgförändringar. Användes även som
desinfektionsmedel. H. E-r.
Kaliumsulfat, se Kaligödselmedel och Kalium.
Kalivattenglas, se Vattenglas.
Kalk är den kemiska beteckningen för metallen kalciums
oxid (CaO); i dagligt tal betecknar K. även
kalcium-hy droxid (kalkhydrat, släckt kalk, etskalk, Ca [OH2]
och kalciumkarbonat (kolsyrad kalk, Ca C03 i
kalksten m. m.).
Bränd K. (osläckt K.) erhålles i form av porösa
stycken genom upphettning av kalksten till så hög
temperatur, att kolsyran bortgår; kalkhalten i
handelsvaran växlar, beroende på råvarans renhet, från c:a
70 till 95 % eller mer.
Bränd K. är icke beständig i luften, då den ur denna
upptager såväl fuktighet som kolsyra. Blandas den
med vatten (släckes), bildas under utveckling av värme
släckt K. För att släckningen skall gå raskt och förlöpa
fullständigt, bör icke för mycket vatten användas;
beroende på renheten hos den brända K. brukar man
till 100 kg K. räkna med 40—50 liter vatten, av
vilket bortåt hälften avdunstar vid släckningen. De
porösa styckena av bränd K. sönderfalla vid
släckningen till ett luckert pulver med två—tre gånger så
stor volym som före släckningen. Högprocentig vara
ger högre volym och »fet» släckt K. Bränd K. med
10—15 % föroreningar ger »mager» släckt K. Är
halten föroreningar (lera m. m.) ännu större, kan den
släckta K. bli »hydraulisk» och hårdna i vatten. Om
oren kalksten vid bränningen upphettas för starkt,
kan den bli »dödbränd» och går icke att släcka; i
stället för kalciumoxid har då bildats silikat, som icke
sönderdelas av vatten. Vid beredningen av K. till
murbruk användes stort överskott av vatten vid
släckningen. Den av överstående vatten täckta och för
luftkolsyran skyddade K. släckes då långsamt och
kallas syrkalk.
Kolsyrad K. förekommer i naturen som kalksten,
krita, marmor, i jord (är halten över 10 % talar man
om märgel), kalkbleke m. m. Finmalen kalksten
(jordbrukskalk, dyngerkalk, bungekalk) användes ibland
i stället för släckt K. vid kalkning av åkerjord samt
som mineralfoder. Kolsyrad K. erhålles även som
avfall från sockerbruk (slamkalk) och
sulfatcellulosa-fabriker (kalkmesa).
Utom som jordförbättringsmedel (se Kalkning) har
K. en mångsidig användning, i lantbruket som
rengörings- och desinfektionsmedel i djurstallarna, i
murbruk (dettas hårdnande beror på den släckta K:s
långsamma ombildning till kolsyrad K. genom
upptagning av luftkolsyra under avgivande av vatten),
i cellulosa-, cement-, socker- och glasindustrierna etc.
H. E-r.
Kalkammonsalpeter, se Ljungasalpeter.
Kalkbehov. Kalken har i marken tre huvuduppgifter:
att direkt tjäna som växtnäringsämne, att minska
jordens surhetsgrad och att giva jorden — särskilt
leran — en fördelaktig struktur. Som växtnäringsämne
fordras i marken blott något hundratal kg kalk per
hektar. När man talar om jordens K., tänker man
emellertid ej endast på kalcium som näringsämne,
utan menar den mängd kalk, som i egenskap av bas
behöver tillföras en sur jord för att minska dess
surhetsgrad — alltså höja reaktionstalet — till ett visst
för växternas trivsel lämpligt pH-värde. Om det endast
gällde att höja pH-värdet, kunde detta åstadkommas
med vilken bas som helst. Att vi för detta ändamål
använda kalk, beror i första hand därpå, att den är
vår billigaste bas, som utöver nyssnämnda goda
inverkan på jordens struktur även har den stora
fördelen att ej skada växtligheten, även om man skulle
råka tillföra den i något för stora mängder — vilket
dock ur ekonomisk synpunkt givetvis bör undvikas.
Storleken av K. beror ej endast på surhetsgraden
utan ännu mera på jordens buffringsförmåga (jfr
Basutbyte). På en måttligt sur, mullfattig sandjord kan
ett ton kalk per hektar vara tillräckligt för att
åstadkomma neutral reaktion. På en torvjord däremot
förorsakar samma kalkmängd blott en ganska obetydlig
minskning av surhetsgraden. Lera och mull i jorden,
som öka den basbindande förmågan, öka därmed
även buffringsförmågan. Utom av jordens tillstånd och
art beror K. även av det pH-värde, som eftersträvas.
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
