Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hovsjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hovsjukdomar
Hud
hoven. Lidandet karakteriseras av tendenserna till
en tämligen ohejdad tillväxt av papillarkroppen,
ibland påminnande om kräfta, därav namnet.
Behandlingen är operativ i kombination med medicinska
lokala medel.
Hornspricka är en längsgående sprickbildning i
hornväggen; förekommer tämligen vanligt och giver rätt
ofta anledning till inflammationer i väggläderhuden,
som vanligen resultera i hornpelarbildningar, varmed
menas hornpålagringar å hornväggens innersida, vilka
endast kunna avlägsnas genom operation.
Hornsprickor behandlas dels operativt dels med fixation av
sprickans kanter och å beslaget särskilt uppdragna
kappor som stöd.
Sprickbildningar vinkelrätt mot hornväggens
längdriktning kallas hornklyftor och uppstå antingen i
samband med krontramp eller i samband med avbrott i
hornbildningen till följd av blödningar eller
vargö-rande inflammationer i söm- och kronläderhuden. När
klyftor av sistnämnda orsak komma i närheten av
bärrandskanten, faller nedanför varande hornstycke
bort och beslag med stora kappor måste påläggas.
Med kron- och balltramp menas skador i kronranden
eller ballarna; förekomma särskilt vintertid i samband
med vinterskärpning och kunna åstadkomma
allvarliga lidanden framförallt i hovleden och dess närmaste
omgivning.
Spiktramp är ett samlingsbegrepp för skador å
hovens undre yta uppkomna genom inträngande föremål
såsom spikar, söm, kvistar, glasbitar. De sticksår och
skurna sår, som bliva följden, gå ej sällan in i mycket
ömtåliga områden, bland annat hovleden, varför
sådana skador överhuvudtaget så fort ske kan böra
behandlas av veterinär.
Med sömstick förstås skador i hovläderhuden,
uppkomna av ett söm vid skoning. Sömtryck avser, att
söm-met gått i omedelbar närhet av läderhuden så, att
tryckverkan av hornet uppstått på densamma.
Stengalla är ett mycket ålderdomligt uttryck och
innebär blödningar jämte inflammatoriska processer i
hovens traktområde till följd av för hårt tryck,
inklämda stenar och annat. Man skiljer på vägg-,
sul-och hörnstödsstengalla alltefter lidandets läge.
Särskilt överbelastning vid skev hov är en vanlig orsak,
likaledes beslag försedda med hakar, som åstadkomma
ett ojämnt tryck. Beslaget avser här att utjämna
understödet så väl som möjligt under hela hovytan.
Ett typiskt belastningslidande är strålbenshälta, som
ses i framhovarna i tämligen stor utsträckning hos
särskilt ridhästar och är en kronisk inflammation i
strålbenets slemsäck med förändringar i djupa
böjse-nan och strålbenet självt som följd. Beslaget åsyftar
att giva ett mjukt och elastiskt stöd för hoven samt
att minska brytningen vid upplyftandet.
En bland de viktigare H. har blivit hovbroskförbening,
som för särskilt de tyngre draghästarnas vidkommande
fått ett stort insteg. Därmed menas beninlagringar i
hovbrosken och deras närmaste omgivning i
framhovarna. Orsakerna kunna vara dels nedärvda anlag dels
för stor tryckverkan på brosken genom trångt riktade
beslag och sådana försedda med hakar samt i samband
med felaktiga benställningar. Även kunna sår i brosken
vara en direkt anledning. Sjukdomen medför ofta
hälta och kan därför nedsätta hästarnas arbetsförmåga
avsevärt.
Någon läkning i egentlig mening förekommer ej,
utan man kan endast med särskilda beslag lindra
stötarna. För övrigt passa sådana hästar givetvis mindre
väl på gator och vägar. Jordbruksarbete generar dem
minst. E. Å-m.
Hovskötsel består i att hovarna rengöras med tillhjälp
av hovkrats, en vinkelböjd järnspatel, och tvättas med
vatten dagligen efter arbetets slut. Föreligger
benägenhet för uttorkning av hornet, bör detsamma mjukas
upp med vatten och efterföljande ingnidning av en
hovsalva*. Att endast mjuka upp med vatten giver ej
varaktigt resultat. E. Å-m.
Hovslagareskola. se Hovbeslagskurs.
Hovsvamp, se Musseron.
Hud (cutis), djurens H. består av överhud (epidermis) och
läderhud (corium). Med underliggande kroppsdelar
förbindes huden genom underhudsbindväven (subcutis),
i vilken större eller mindre mängd fett är inlagrat.
Till H. räknas även sådana förhornade bildningar, som
hår, fjädrar, hovar, klo var, klor, horn, sporrar,
kastanjer m. fi. H. övergår vid de naturliga kroppsöppningarna
i slemhinnor samt vid ögonlocken i bindehinnan. H:s
Hud. Mikroskopiskt snitt genom hårbeklädd hud i
måttlig förstoring.
A. Överhud (epitel). B. Läderhuri. C. Underhudsvävnad.
1. Talgkörtel. 2. Hår. 3. Hårskida. 4. Hårpapill. 5.
Hårmuskel. 6. Svettkörtel, vars slingriga kanaler och
utförsgång endast delvis träffats av snittet.
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
