Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ek
Ekvecklare
Nordamerika. De flesta arterna äro kraftiga,
grov-stammiga träd, bladen äro merendels parflikade,
han-och honblommor sitta i skilda samlingar, som
framkomma samtidigt med bladen hos de lövfällande
arterna, hanblommor i glesa hängen, honblommor var för
sig omgivna av en skål, som sedan omsluter basen av
nöten, ollonet. Hos oss växa två arter, sommarek
(Q. Robur eller pedunculata) och vinterek (Q.
sessiliflora), den förra med skaftade ollonskålar och
vid basen urnupna, mot spetsen bredare blad, den
senare med oskaftade skålar och något på skaftet
nedlöpande blad. Den förra är mest spridd, från Skåne
till södra Norrland, den senare inskränkt till södra
och västra Sverige. Ekskogar ha förr haft en ganska
stor utbredning, men rena sådana äro numera
sällsynta. Denna tillbakagång inleddes redan mycket
tidigt genom bokens, delvis granens inträngande, men
är till stor del människoverk, dels beroende på stor
efterfrågan av ekvirke för olika ändamål, icke minst
till skeppstimmer, dels därför att den ckbärande
marken föredragits till uppodling. E. har nämligen stora
anspråk på markens beskaffenhet. Åtskilliga former av
E. planteras som prydnads- och parkträd, såsom
hängek med slokande grenar, pyramidek med smal
krona och en del utländska arter. Ekollonen ha hög
garvsyrehalt och ätas därför av åtskilliga djur mindre
gärna. Detta gäller dock ej svinen, och de spelade
därför också en roll i äldre tiders ollonbete. En del utländska
ekar ha dock välsmakande ollon, och näringsvärdet är
högt. Bland viktigare utländska arter är särskilt att
nämna korkeken (Q. Suber) från medelhavsområdet.
H. G. S.
Eklampsi eller förlossningskramp förekommer
tämligen ofta hos sugga och tik ävenledes ibland hos ko
men mycket sällan hos sto. Man anser, att krampen
uppstår till följd av en sänkning av blodets kalkhalt,
samtidigt som även magnesiumhalten är nedsatt.
Krampen kommer hos sugga ofta före eller under
förlossningen, hos de övriga djuren i regel kortare eller
längre tid efter förlossningen. Som behandling bör
försök göras med injektion av lämpliga
kalcium-magnesiumsalter. N. L.
Ekollon, se Frön och frukter samt Ek.
Ekonomi, se Jordbruksekonomi.
Ekonomibyggnader för lantgården böra helst ligga
centralt i förhållande till den odlade jorden samt
utformas med tanke på hygien och arbetsförhållanden.
Byggnader för de olika djurslagen äro:
ladugård eller kostall
häststall
svinstall eller svinhus
fårhus
hönshus.
Övriga E. äro huvudsakligen avsedda att inrymma
maskiner, foder etc.
loge eller lada
maskinhus
redskapshus
vagnsskjul.
Av såväl ekonomiska som arbetsbesparande skäl är
det i allmänhet ändamålsenligt att koncentrera
byggnaderna, så att transporterna av olika slag förenklas.
Vid mindre gårdar kan det av värmetekniska orsaker
vara lämpligt att placera olika djurslag i samma rum.
Foder- och ströförråd böra alltid förläggas i bekväm
anslutning till förbrukningsstället. G. B-r.
Ekonomiska föreningar, se Andelsförening och
Föreningsrörelse.
Ekrar, se Hjul.
Eksem är benämningen på ett flertal icke smittsamma
inflammatoriska åkommor i huden. E. kan uppträda
under många olika former och vara lokaliserade till
olika platser av kroppen. Lidandet kan uppkomma
mycket snabbt men lätt övergå i ett kroniskt, mycket
svårbotligt stadium. I huden uppstå till en början
rodnad och ansvällning, därefter bildas små knutor
och blåsor, och när dessa brista, blir hudytan fuktig
och täckt med krustor. Ofta föreligger samtidigt mer
eller mindre häftig klåda, varför djuren gärna krafsa
sig eller gnida sig mot spiltbalkar o. d., varvid ofta
håren gnidas av och sår uppstå. Vid kronisk E. blir
huden därjämte förtjockad. Orsakerna växla. Så kan
E. uppstå till följd av bristfällig hudvård,
nedsmutsning av huden, t. ex. nedre delen av extremiteterna
(se Mugg), vid dålig väderlek, skador å huden av ena
eller andra slaget, t. ex. orsakade av ohyra, starkt
solsken o. s. v. Vanligaste orsakerna till E. hos
husdjuren torde dock vara rubbningar i digestionsorganen,
urinorganen eller inre sekretionen. I vissa fall, då E.
orsakar stark klåda, kan det inverka på allmäntillstånd och
avkastningsförmåga. Behandling rättas efter orsaken.
Misstänkes inre lidanden som orsak, böra dessa först
behandlas. Även den direkta behandlingen av
hudlidandet bör gå ut på att först söka avlägsna orsaken
och minska klådan och därefter genom lämplig
medicinsk behandling av huden påskynda läkningen.
N. L.
Ekskog, se Skogstyper.
Ekvecklare (Tortrix viridana L.) är en liten fjäril
med gröna framvingar och grå bakvingar. Larven
är grågrön med svarta hårbevuxna vårtfläckar och
svart huvud. Äggen läggas på ekträdens knoppar
och övervintra. Larverna leva på de unga bladen,
som de rulla ihop till egendomliga rör, i vilka de
hålla till. E. uppträder periodiskt i södra och mellersta
Sverige och kan alldeles kaläta träd, vilka dock på
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
