Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blod ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blod
Blod
lunda från plasmat. Detta består till 90—92 % av
vatten. De fasta beståndsdelarna i plasmat utgöras
till största delen av äggviteämnen (c: a 7 %); dessutom
finnes druvsocker (vanligen något under 0,1 %),
oorganiska salter (0,6—0,9 %) samt små mängder
aminosyror, urinämne, kreatinin m. fi. organiska ämnen,
vilkas sammanlagda kvävehalt (0,02—0,06 %)
brukar betecknas B:s »restkväve»; vidare kolesterin och
lecitinartade ämnen samt vissa till sin sammansättning
mestadels okända, men till sina fysiologiska verkningar
bekanta ämnen: enzymer, hormoner, immunkroppar.
Bland plasmats äggviteämnen märkes det s. k.
fibrino-genet, ett globulin, som utgör det huvudsakliga
materi-let för åstadkommande av B:s koagulering. Denna
process anses i allmänhet vara enzymatisk och
uppkomma genom inverkan på fibrinogenet av enzymet
trombin, som i inaktiv form finnes i blodplasmat,
men göres aktivt genom påverkan av kalksalt och en
ur blodplättarna genom viss »alteration» (t. ex. då de
klibba vid en främmande kropp) frigjord substans,
»trombokinas». Härigenom överföres det lösliga
fibrinogenet i olösligt fibrin, som i form av ett nät av
utomordentligt fina trådar utfälles i B. och därigenom
omvandlar detta till ett sammanhängande koagel. Får
levrat B. stå orört, sammandrar sig koaglet under
utpressande av fibrinogenfri blodvätska, s. k.
blodserum. Vispas B., medan det strömmar ut från ett
blodkärl, utfälles fibrinet på vispen, och B. förblir
flytande.
Blodkropparna äro av tre huvudtyper: röda
blodkroppar (erytrocyter), vita sådana (leukocyter) och
blodplättar (trombocyter). De röda blodkropparna
äro hos de flesta däggdjur cirkelrunda, på bägge sidor
något urskålade plattor med en diameter av c:a 0,006
mm. De förekomma till ett antal, som hos varje
djurart under normala förhållanden endast obetydligt
växlar; hos våra vanliga husdjur ligger det mellan 6
och 11 millioner pr mm3 blod. Trots sina små
dimensioner få de röda blodkropparna genom sitt kolossalt
stora antal en mycket betydande sammanlagd yta,
hos häst t. ex. beräknad till ej mindre än 14 000 kvm.
De uppstå hos det fullt utvecklade djuret av
kärn-haltiga moderceller i den röda benmärgen, men under
deras utveckling försvinna, hos däggdjuren,
cellkärnorna, vadan de hos dessa i B. äro kärnfria. Hos fåglar
och lägre ryggradsdjur bibehålla de däremot kärnorna.
De röda blodkropparna bestå, förutom av vatten
(c:a 60 %), dels av ett av äggvita och fettliknande
ämnen uppbyggt »stroma», utåt förtätat till en membran,
dels av ett innehåll, vilket till största delen utgöres av
det röda blodfärgämnet (hämoglobin) och till mindre
del av salter m. m. Blodkroppsmembranen är
genomsläpplig för vatten, gaser och negativa joner (t. ex.
klor), däremot i allmänhet icke för positiva joner
(t. ex. natrium). Hämoglobinet, som förekommer i
blodet till omkring 13 %, hör till de sammansatta
äggviteämnena, proteiderna. Dess icke äggviteartade
sammansättningsdel (tidigare benämnd
»hämokro-mogen», numera »häm») innehåller tvåvärdigt järn;
härigenom blir hämoglobinet järnhaltigt (0,35 %),
till följd varav det har förmågan att kemiskt binda
syrgas. Den därvid uppkomna föreningen
oxihämoglo-bin, som bildas vid B:s passage genom kapillärkärlen i
lungblåsornas väggar, är lätt klyvbar (dissociabel) och
avger åter syre vid B:s strömning genom kapillärerna
i kroppens andra vävnader. Orsaken till hämoglobinets
bindande och avgivande av syre är att denna gas har
olika koncentration (resp. tryck) i luften i lungblåsorna
(hög konc.) och i vävnaderna (låg konc.). På grund av
de röda blodkropparnas hämoglobininnehåll kan
sålunda B. fullgöra sin livsviktiga uppgift att tjänstgöra
som transportmedel för syrgasen inom djurkroppen.
Förutom den syremängd, som är bunden vid
hämoglobinet, innehåller B. även denna gas löst i plasmat;
ehuru detta endast är en mindre mängd, har den stor
betydelse som förmedlare av syrets vandring till och
från de röda blodkropparna.
B. transporterar ej blott syre till, utan även kolsyra
från vävnaderna. Härvid är det emellertid ej
blodkropparna, utan huvudsakligen plasmat, som
tjänstgör som transportmedel, i det kolsyran dels löses i
detta, dels bindes vid dess alkali till bikarbonat och
även vid äggvita, vilka föreningar, liksom
oxihämoglo-binet, äro dissociabla. Kolsyran upptages och bindes
i B. vid dettas passage genom vävnadskapillarerna,
på grund av den i vävnaderna, där kolsyran genom
oxidation av näringsämnena bildas, rådande höga
koncentrationen av denna gas och avges från B. i
lungkapillarerna till luften i lungblåsorna, där
kolsyretrycket är lägre. Vid strömningen genom
lungkapillarerna blir B. »arteriellt», d. v. s. syrerikt och
jämförelsevis kolsyrefattigt, i vävnadskapillärerna blir det
»venöst», d. v. s. kolsyrerikare och syrefattigare. Det
arteriella B. är högrött, därför att hämoglobinet där är
nästan fullständigt mättat med syre till oxihämoglobin,
som besitter denna färg, det venösa är mörkrött på
grund av sin högre halt av vid syre ej bundet, mera
mörkfärgat hämoglobin. (Se Andning.) — De vita
blodkropparna äro kärnhaltiga, blodfärgsämnesfria
celler, som med hänsyn till storlek, kärnornas form samt
förekomsten av karakteristiska korn (»granula») i
cellprotoplasmat bruka indelas i olika typer, vilka
under normala förhållanden förekomma i hos varje
djurslag tämligen konstanta relationer. Tillsammans
bilda de ett antal, som är 1/500—1/1 000 av de
röda blodkropparnas. Flera former av vita
blodkroppar äga självständig rörlighet, vilken närmast kan
jämföras med den, som tillkommer vissa encelliga djur,
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
