Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betesanläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Betesanläggning -
Betesanläggning. Beten anläggas på både odlad jord
(åkerjord) och naturlig mark. Val av plats för B. är
av största betydelse, ej blott beträffande läget i
förhållande till gården utan framförallt med hänsyn
till olika markers möjlighet att tillfredsställa djurens
krav på betesavkastningsintensitet*. Härpå inverka
främst fuktighetsförhållanden och jordmån. Ju
gynnsammare för gräsproduktion dessa äro, desto mindre
blir i regel även produktionskostnaden för betet.
Man bör såvitt möjligt icke anlägga bete på mindre
god naturlig mark, vilket ibland sker för att spara
på åkerjorden. Torra och mullfattiga jordar, vare sig
det gäller odlad eller icke odlad mark, lämna en
ojämn och otillfredsställande betesavkastning, och styv
lera är också mindre lämplig till bete.
B. på naturlig mark omfattar, alltefter behovet,
röjning, dikning, markberedning, gödsling och frösådd.
Träd och buskar äro till hinder för god gräsväxt och
förtaga bl. a. verkan av gödslingen. Dessa bortskaffas
därför fullständigt, där en tillfredsställande avkastning
med god ekonomi eftersträvas. Ur
naturskyddssynpunkt, till skydd och trevnad för djuren eller för att
gynna ett nyttigt fågelliv kan det dock vara önskvärt
att kvarlämna en del träd och buskar. De böra dock
helst lämnas i grupper eller dungar, ej utspridda
över hela arealen, och lämpligen på platser, där
gräsväxten har mindre goda naturliga förutsättningar,
såsom på backar eller steniga platser, samt vid
ingångar till fållor o. s. v., där vegetationen ändå blir
dålig genom djurens tramp. Skott, som uppstå efter
röjningen, böra borttagas fullständigt minst två gånger
årligen, så länge detta erfordras. Försumpade områden
utdikas i den mån det kan beräknas löna sig.
Täckdiken äro särdeles lämpliga, men ibland får man nöja
sig med öppna, som dock måste underhållas väl för
att fylla sin uppgift. På en godartad mark med
naturlig gräsmatta är det i regel möjligt att genom enbart
gödsling erhålla bete av nöjaktig beskaffenhet. En
ordentlig grundgödsling är då av stor betydelse, och
som sådan gives pr ha 400—1 000 kg superfosfat
eller thomasfosfat samt 50—200 kg 40% kalisalt,
de större kalimängderna på lätt jord. Om baljväxter
ej vilja gå till, kan det bli nödvändigt att även
tillföra kväve. Där markvegetationen är av sådan
beskaffenhet, att större delen ej är lämplig att ingå i
det blivande betet, kan det vara skäl att genom
sargning av markytan och hjälpsådd snabbare och
säkrare åstadkomma en tillfredsställande vegetation.
Se närmare Hjälpsådd. Då mycket ris, ljung och andra
mindervärdiga växter förekomma, måste ett mera
grundligt iordningställande ske genom fullständig
upp-rivning av marken samt frösådd. Kalkning är i många
fall behövlig, och särskilt är detta fallet, då mycket
bärris och ljung ingår i vegetationen. Grundgödsling:
- Betesavkastningsintensitet
se ovan. — Mera ingripande åtgärder löna sig ofta
bättre än mindre grundliga metoder, särskilt med
hänsyn till djurens krav på betesavkastningsintensitet
för att kunna lämna god produktion.
Vid B. på åkerjord har man i huvudsak att välja
mellan två olika sätt: nyinsådd och överförande av
slåttervall till bete. Vid nyinsådd gödslas kraftigt,
gärna med naturlig gödsel upp till 50 ton pr ha och
eljest med konstgödsel till en mängd av 600—1 000 kg
super- eller thomasfosfat samt 100—250 kg 40 %
kalisalt pr ha. Insådd i skyddssäd kan i regel
rekommenderas, men säd till mogen skörd måste sås mycket
tunt och grönfoder skall skördas mycket tidigt. På
fastmark kan man även beta utav grönfodret, men
endast då jorden är väl upptorkad. Sådden sker på
vanligt sätt. På mullrik jord kan ofta frösådd utan
skyddssäd lyckas bäst. Överförande av slåttervall
till bete går ibland alltför sakta genom enbart gödsling
och betning, särskilt på mullfattiga jordar, varför
hjälpsådd i sådana fall förordas. Härvid bör gödslingen
vara ungefär lika som vid nyinsådd. Övergödsling
med kväve efter plantornas uppkomst gynnar i regel
gräsmattans utveckling. Skall hjälpsådden* lyckas,
måste söndersargningen av markytan vara ganska
fullständig och göras till omkr. 7 cm djup. Harvar
med breda pinnar böra ej användas. B. W. & J. B.
Betesavkastning, utbytet från betesmarker, uttryckes
vanligen i foderenheter, ibland dock i betesdagar eller
i produktion av mjölk och viktökning (se även
Beteskontroll).
B. varierar efter markens naturliga beskaffenhet
och kulturtillstånd. På naturliga beten av
hagmarks-typ, där åtminstone någon röjning skett, är B. ungefär
300—600 fe pr ha och på bättre naturliga marker,
av mera ängsartad typ, kan B. stiga till 1 000 fe pr ha.
På kultiverad naturlig mark kan B. bli inemot 2 000 fe
pr ha, men håller sig i regel vid 1 000—1 200 fe.
Betesvall på åkerjord lämnar i medeltal 2 000—2 500 fe
pr ha, men på god jord och vid rationell gödsling
uppnås 4 000 fe och ännu mera. B. W.
Betesavkastningsintensitet är ett uttryck för den
mängd bete, angiven pr ytenhet produktiv mark,
som djuren lämpligen kunna förmås att tillgodogöra
sig på en betesmark. Vid beräkning av den produktiva
arealen fråndragas alla impediment och alla fläckar
som icke betas. B. kan angivas såsom total för året,
vilket är detsamma som total avkastning, dividerad
med den produktiva arealen, eller också som
momentan, varmed avses B. i ett visst ögonblick, exempelvis
vid djurens insläppning i en fålla. Man kan även tala
om den genomsnittliga momentana B. under en fållas
avbetning med en djurgrupp, vilken är ungefär
medeltalet av den momentana B. vid insläppning på fållan
och den som finnes, då gruppen tages därifrån. Varje
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
