Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bast ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bast
Basutbyte
Bast, se Stödjevävnad.
Bastard, se Ärftlighetslära.
Bastardera, se Växtförädling och Ärftlighetslära.
Bastardering, se Växtförädling och Ärftlighetslära.
Bastbarkning, se Barkning.
Bastfiber, se Stödjevävnad.
Basutbyte eller katjonutbyte kallas sådan kemisk
reaktion, varvid baser, som äro bundna vid en substans,
förträngas från denna och ersättas av andra. Sådana
reaktioner försiggå i stor utsträckning i marken.
Dess lera och humusämnen (mull) äro kolloider* med
sur karaktär, som kunna binda och utbyta baser.
En basmättad kolloid kan liknas vid en vanlig
syras neutralsalt. Denna jordens basbindande förmåga
har stor betydelse i det att den skyddar gödselsalterna
mot utlakning och reglerar markvätskans
koncentration och surhetsgrad genom att buffra, d. v. s. att genom
motreaktioner minska verkan av inträdda förändringar
i sin omgivning.
Om man fuktar en med kalium mättad jord med
koksaltlösning, förtränges kalium delvis ur jorden och
ersättes av natrium. En viss mängd natrium försvinner
på detta sätt ur vattenlösningen och en motsvarande
mängd kalium övergår från jorden till vattnet. Rätt
snart inställer sig en jämvikt i detta basutbyte. Hur
stor del kalium, som då har förträngts, beror på den
tillförda saltlösningens mängd och koncentration.
Genom mycket stor salttillsats eller genom upprepad
utlakning kan man förtränga praktiskt taget allt
utbytbart kalium eller andra i jorden förefintliga,
utbytbara joner. De joner, som befinna sig i utbytbart
tillstånd, äro alltså ganska lättlösliga och bilda
växternas tämligen lätt mobiliserbara förråd av näringsämnen.
Om man behandlar jord med en saltlösning, som
innehåller lika mycket kalium som natrium, finner man,
att mera kalium har försvunnit ur lösningen och
inbytts i jorden. Man säger därför, att kalium har större
förträngningsförmåga än natrium. Detta innebär, att
kalium bindes starkare av jorden, medan natrium
lättare utlakas. På samma sätt kan man iakttaga, att
inbytesförmågan är större hos kalcium än hos
magnesium.
Vill man däremot på liknande sätt jämföra kalcium
och kalium, skall man finna, att förhållandet dem
emellan är mera komplicerat, därför att de båda
jonerna ha olika valens. En jon kalcium förtränger
nämligen två kaliumjoner. Enligt en av kemiens
fundamentala lagbundenheter (den s. k.
massverkningslagen, se Kemisk reaktion) medför detta, att den
flervärda jonen är starkast förträngande och blir
fastare bunden om vätskevolymen är stor som t. ex.
efter regn. Minskas vattenmängden t. ex. genom
torka, blir skillnaden i förträngningsförmåga mellan
kalcium och kalium allt mindre och kan slutligen bli
omkastad, så att kalium förtränger kalcium. Då
jordens vattenhalt under sommaren ständigt förändras,
medför detta, att det i marken ständigt pågår
basutbytesprocesser.
Även vätejonerna i marken följa samma
ombyteslagar. En någorlunda basmättad kolloid ger ett gott
buffringsskydd mot tillförda eller i jorden bildade
syror, vilkas vätejoner inbytas och därmed delvis
oskadliggöras, så att de ej få tillfälle att alltför mycket
öka markvätskans surhetsgrad. Att märka är dock,
att denna neutraliseringsreaktion samtidigt medför
ett utbyte av motsvarande mängd bundna baser,
vilka alltså övergå till markvätskan, varigenom de
utsättas för risken att bli utlakade. Den motsatta
ombytesprocessen inträder ofta vid gödsling med
neutralsalter, t. ex. -salpeter och kalisalter, vilkas
katjoner inbytas och förorsaka utbyte av bundna
vätejoner, så att markvätskan blir surare: s. k.
utbytes-aciditet.
Storleken av den basbindande förmågan eller
bas-utbyteskapaciteten är ganska ringa i rena sandjordar,
men ökas med stigande ler- och mullhalt. Jordar med
hög basutbyteskapacitet kunna hålla c:a 1 % av sin
egen vikt i form av bundna baser. Rena sandjordar
kunna binda blott tiondelen eller ännu mindre.
Innehållet av utbytbara baser, uttryckt i procent av den
basbindande förmågan, kallas jordens
basmättnings-grad. En fullmättad jord har basmättningsgraden
100 %. Den har neutral reaktion, alltså ett pH-värde
av omkring 7. Jordar med lägre basmättning äro mer
eller mindre sura, och ha sålunda lägre reaktionstal.
Jordens pH-värde beror mera på basmättningsgraden
än på basmängden. En sandjord, som håller ett tusen
kg utbytbart kalcium pr hektar, kan visa pH-värdet
6, medan en torvjord med samma mängd bas kan ha
pH 4. En tillförsel av tusen kg kalk bringar kanske
sandjorden upp över pH 7, medan samma kalkning
blott obetydligt ökar torvjordens pH-värde. Denna
starka buffring hos torvjorden tyder på att den har
en stor basutbyteskapacitet. I de fall, där man avsevärt
vill höja jordens pH-värde, fordras alltså stora
kvantiteter kalk, om den basbindande förmågan är stor.
Men om jorden har ett lämpligt reaktionstal, är en
stor basutbyteskapacitet enbart fördelaktig. En mycket
låg sådan medför nämligen sämre utnyttjande av
konstgödsel och större risk för utlakning. På
mull-fattiga jordar betalar det sig därför särskilt väl att
tillföra stallgödsel och andra mullbildande ämnen,
som öka basutbyteskapaciteten och dessutom även
förbättra jordens vattenhushållning.
Vi ha hittills betraktat jordens karaktär av svag
syra och den därav följande förmågan att binda
baser. Utöver denna egenskap ha de flesta jordar
samtidigt även någon förmåga att binda syror och
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
