Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. »De Cultu et Amore Dei»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han grubblar på dessa ting så starkt, att han nästan håller
på att vrida förnuftets dörrar ur deras gångjärn och bringa
oreda i de boningar, där hans intelligenser vistas, ryckes han
plötsligt bort och ser sina visheter i den högsta kärlekens
sköte och sina intelligenser i samspråk med gudomliga
väsen. Såsom uppvaknad ur en dröm inser han då, att han
skådat den helgedom, hvarifrån allt godt härflyter. Han för-
står nu, att han genom sina intelligenser står i förbindelse
med den Högste själf, och han uttalar en önskan att alltid i
kärlek få vara förenad med honom. Då han yttrat dessa ord,
brinnande af en häftig åtrå att få veta hvad hans intelligenser
hört från de himmelska, känner han sig plötsligt liksom
ryckt ut ur sig själf och upplyft i själfva kärlekens sköte
midt i en kor af himmelska väsen. Och då han förgäfves
söker kasta sig ned på marken, hör han ord, talade i sitt inre
(a. a. 54—55). Vi se, att denna extatiska uppenbarelse ända in i
detaljerna öfverensstämmer med Swedenborgs Kristusvisioner
(se ofvan s. 137 ff). Kärleken — ty det är han som talar —
förkunnar honom nu, att allt godt härstammar från honom,
att den kärlek han känner till honom är ett återflöde af hans
kärlek och en afglans af den gudomliga. Han varnar honom
för att dricka ur egenkärlekens källa. För att han skall
kunna skilja sitt eget från hans, har han midt i paradisets
trädgård planterat ett träd, hvars första rot härstammar från
ett himmelskt frö, men som nu står på egen rot. Kärleken upp-
manar honom att ej smaka af dess frukter, utan att hämta sin
näring från honom. Och till sist öppnar han hans ögon och
låter honom skåda sitt paradis, af hvilket hans eget blott är en
skugga. När visionen är slut, dragés det en slöja för hans
ögon och hans syn sviker honom, liksom då vi från det
klaraste ljus förflyttas till skugga (a. a. 54—55)- Förtviflad
återfinner han sig på samma plats som före visionen och tror
sig hafva fallit ned från höjden och förlorat sambandet med
himlen. Men en af hans visheter tröstar honom. Han dväl-
jes fortfarande i Guds sköte, och det är endast slöjan för
hans blick, som hindrar honom att se himlen. Himlen finnes
i vårt eget inre, i anima, men vi kunna ej bli medvetna
därom, förrän dess ljus strålar in i mens (a. a. 56).
I det följande kapitlet skildras, huru den förstfödde får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
