Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historisk återblick - Medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
terskyrkan i Rom år 800 medförde icke någon sådan. Vad
den kan ha betytt för Västerlandets kyrka genom att låta
denna känna, att den, likasom den i påven ägde ett
gemensamt andligt överhuvud, nu i kejsaren fått ett gemensamt
stöd att lita till i yttre angelägenheter, var dock ännu
förhållandet mellan de båda makterna, staten och kyrkan,
alltjämt alltför svävande, och detta helt enkelt av det skäl,
att såväl stats- som kyrkobegreppen ännu voro alltför
oklara. Påvemaktens och kejsardömets maktsfärer voro
icke närmare bestämda, och deras inbördes förhållande
var icke klarlagt. Det låg ju ock enligt medeltida åskådning
nära till hands att utsträcka den med Gudsriket identifierade
kyrkans inflytande till hela det världsliga samhällslivet.
Till en början eller åtminstone under Karl den Stores
livstid låg väl det största inflytandet i kejsarens hand, och
statsmaktens starka stöd har också varit en nödvändig
förutsättning såväl för kyrkans vid denna tid i de då
kristnade länderna genomförda, ännu till stor del bestående yttre
organisation med uppdelning i stift, församlingar o. s. v.
som ock för arbetet på kyrkans utbredande över ännu
hedniska områden, i vilket arbete denna efter tidens sätt att
se hade att lita till statsmaktens väpnade stöd. Om
förhållandet mellan staten och kyrkan, sådant det nu gestaltade
sig, säger Hjärne1: »Med orätt har man talat om en
karo-lingisk ’statskyrka’. Förhållandet tedde sig snarare så, att
kyrkan var det gemensamma och överordnade samfundet,
men hade såväl sin världsliga som sin andliga sida med
funktioner av båda arterna, som fördelades mellan klerker
och lekmän efter deras personliga lämplighet för särskilda
sysslor. — Av härskare utlysta synoder och riksmöten
sam-manföllo vanligen; till båda kallades biskopar, abboter och
världsliga stormän, och såväl andliga som världsliga
ärenden behandlades å båda. Biskopar tjänstgjorde som domare
1 Anf. arb. sid. 111 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
