Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 2. Krisen och kyrkolivet - 2) Nattvardsgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2. Nattvardsgång utlyses nu oftare än förr. Ett tätare nattvardsfirande
har visat sig befrämja anslutningen.
3. Den största betydelsen har säkert den nya synen på nattvarden haft.
Det predikas nu mera realistiskt och evangeliskt om nattvarden än
tidigare. Evkaristimomentet i nattvarden framhålles liksom
gemenskapsmomentet ; stämningen omkring nattvardsbordet har blivit ljusare. Man
går icke längre i främsta rummet till skrift utan till Herrens måltid. Det
är att hoppas, att man härvid icke tappar bort det värdefulla och
omistliga i det gamla nattvardsfirandet. Bland böcker, som befrämjat den nya
synen på nattvarden, må särskilt nämnas Erik Montans sköna skrift Den
strålande kalken.
I samband med nattvardslivets förfall upplöstes även sockenbudsseden.
Ända till mitten av 1800-talet, i många församlingar mycket längre, var
den gamla sedvänjan tämligen obruten. Men under intrycket av den
allmänna tidsandan upphörde man även att kalla prästen till de sjuka och
döende. Utom den stigande religiösa likgiltigheten torde även väckelsens
kritik av kyrkans nattvardspraxis ha inverkat. Man menade, att kyrkans
sätt att meddela nattvarden på dödsbädden kunde insöva människorna
i en falsk säkerhet. Flera av väckelseprästerna började även på detta
område ivra för strängare nattvardstukt. E. Låftman har meddelat, att
han av en ung ämbetsbroder bibringades en mycket oevangelisk
uppfattning av nattvarden. "Det gällde för mig huvudsakligen att förekomma
ett ovärdigt begående." Och detta ledde honom in i svåra
pliktkollisioner.157 Om en präst i södra Dalarna berättas, att han for ifrån en
dödssjuk man utan att giva honom nattvarden, emedan han icke fann honom
beredd. Och ändå längtade den sjuke efter nattvarden. Till sedens
bortdöende bidrog även, att prästerna som själasörjare i de frikyrkliga
kretsarna ersattes av predikanterna.
Alltnog, sockenbud blev allt mera sällsynt. Och kallades prästen, var
det ofta för sent. Från Gustafs berättas 1885, att pastor icke anträffat
någon, som var vid full sans.
Detta pekar på en svaghet i den gamla seden. Den förknippades i
folkmedvetandet ensidigt med de döende. Prästens ankomst fattades därför
som ett tecken till att slutet var nära.
Emellertid fortforo sockenbuden i flera församlingar. I Böda voro dessa
förrättningar talrika under 1870- och 1880-talet. I Hedemora var det
vid sekelskiftet ännu sed, "att prästen kallades till de sjuka och gamla,
som icke kunde komma till kyrkan, för samtal och nattvardsfirande".158
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
