Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 2. Krisen och kyrkolivet - 2) Nattvardsgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"de veta sig därtill vara alldeles obekväma i sitt nuvarande själstillstånd,
det de dock icke med något allvar synas vilja hava förändrat".
Under 1870-talet visade sig liknande symptom på andra platser. I Nora
uteblevo några personer tillhörande den s. k. "bättre klassen" från både
gudstjänst och nattvard. Från ett växande antal församlingar talas om
upprivande strider angående nattvarden. Men det hör med till bilden, att
å andra orter allt var som förut. Sålunda heter det i ämbetsberättelsen
från pastor i Kila 1871: "Medan både från Möklinta, Sala, Norrby,
Kumla, Tärna, Fläckebo och Väster Färnebo läsargriller avhörts, så
anser jag mig med skäl böra lovorda min däremellan belägna
församlings ståndaktighet." Blott några i Kila försummade nattvarden av
kallsinnighet.
Det skärpta läget gav sig tillkänna vid 1878 års prästmöte. I en
församling — sannolikt avses Våmhus — funnos 510 personer, som på flera
år ej hade gått till Herrens nattvard. Det allvarligaste tecknet till en
begynnande söndring voro dock de fria nattvardsföreningar, som bildats
i 23 församlingar. Dessa församlingar voro i Kopparbergs län: Stora
Tuna, Grangärde, Söderbärke, Floda, Yttermalung, Nås, Älvdalen, Ore,
Gagnef, Mockfjärd, Ål, Hosjö, Folkärna och By; i Västmanlands län:
Odensvi, Sala stad, Väster Färnebo, Ramnäs; i Örebro län: Ramsberg,
Nora, Viker, Grythyttan och Järnboås.143 Huru allvarligt biskopen
bedömde tillkomsten av dessa föreningar framgår av hans uttalande, att
ett sådant frigivande av den heliga nattvarden ovillkorligen skulle
medföra "den evangelisk-lutherska kyrkans upplösning".144 I sitt avskedstal
vid mötets avslutning framhöll stiftschefen, att det hållna prästmötet
måhända kunde anses viktigare än flera av de föregående "med
anledning av det tillstånd, i vilket den lutherska kyrkan i vårt land för
närvarande befinner sig".145
Då stiftets prästerskap nästa gång samlades till stiftssynod 1886, hade
raseringen av nattvardsseden på allvar begynt. Biskop Gottfrid Billing
konstaterade utan förvåning, att de revolutionära rörelserna inom kyrkan
samlade sig till en stormkolonn mot den kyrkliga nattvardsfirningen.
"Från mera än ett håll, i synnerhet från Norra Dalarna och
Västmanlands bergslag, uttalas av pastorer, att, såsom det fordom varit en
sedvana att gå till nattvarden, så börjar det nu bliva en sed att avhålla sig
härifrån. Kan än ej detsamma sägas om stiftet i det hela, så gäller dock
om de flesta dess församlingar, att kommunikanternas antal förminskats,
och att på många ställen minskningen är betydlig." Biskopen slutade sin
allvarliga framställning av läget med orden: "Såsom en förmaning till
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
