Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - I. Krisens orsaker - 3. Förändringar i det andliga klimatet - 3) Folkrörelserna - b) Arbetarrörelsen och andra profana folkrörelser (Det sociala elementet) - Nykterhetsrörelsen och bildningsrörelsen - 4. Kyrkans svaghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under tidens lopp har känslan av samförstånd mellan kyrkan och
nykterhetsrörelsen på viktiga punkter växt. Numera torde det icke
kunna hävdas, att nykterhetsarbetet skulle bidraga till att skärpa
den kyrkliga krisen.
Att ingå på alla de folkrörelser, som kunnat inverka på den
kyrkliga seden, är, såsom förut framhållits, varken möjligt eller
nödvändigt. Här skall blott erinras om, att den vid 1880-talets slut allt
hastigare framväxande folkbildningsrörelsen med föreläsningar,
studiecirklar och folkbibliotek gjort mycket för att sprida kunskaper
och höja bildningsgraden bland den stora allmänheten. Nya former
för förkunnelse, undervisning och fostran växte fram. Och vad
som här bjöds kunde ofta bli en ersättning för den religiösa
uppbyggeisen.
KYRKANS SVAGHET
Redan förut har på flera punkter påpekats, att orsakerna till den
kyrkliga krisen till en del äro att söka hos kyrkan själv. Det vore
orätt att säga, att hon var vuxen de oerhörda påfrestningar, för
vilka hon blev utsatt. Särskilt har erinrats om kyrkans två stora
misslyckanden under 1800-talet, hennes stelbenta oförmåga att i
görligaste mån inlänka folkväckelsen i sitt eget liv och hennes
val-hänthet inför den frambrytande arbetarrörelsen. Det är icke bara
efterklokheten, som upptäckt denna svaghet. Även många samtida
kyrkoledare voro medvetna därom. Åtskilliga av de avsöndrade hade
kunnat räddas åt kyrkan, heter det om den kyrkliga splittringen i
Cleri comitialis cirkulär från riksdagen 1865-1866, "om deras behov
blivit i rätt tid förstådda och rätt tillfredsställda". Samma känsla av
skuld inför arbetarrörelsen finna vi hos många av dåtidens präster.
Det torde icke kunna förnekas, att 1800-talet, som i religiöst
hänseende var en synnerligen livaktig tid, på det kyrkliga området
företedde stora svagheter. Vi kunna i detta sammanhang peka på
prästmötesinstitutionens och visitationsväsendets förfall under förra
hälften av århundradet. Nedgången märktes även inom
kyrkoarkitekturen och kyrkosången samt i många andra hänseenden. "Svenska
kyrkan är icke frisk", lyder ett ofta citerat utlåtande i ett brev från biskop
C. F. af Wingård till statssekreterare August von Hartmansdorff 1831.100
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
