Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Arvet - II. Innehåll - 1. Sabbatshelgd och kyrkogång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1758 angav det rätta förhållandet mellan form och innehåll i
orden: "Det skrymtaktiga och livlösa skenet utan kraften duger väl
icke... Men varest den rätta kraften av Guds invärtes dyrkan är i
hjärtat, där synes och måste den även, när och var tillfälle gives,
synas och visa sig i gudeliga ord, åthävor och gärningar."37 Man
höll strängt på de yttre formerna. Från Orsa meddelas 1735, att
åtbörder och skicklighet visades under bön och sång i kyrkan. Då
Jesusnamnet nämndes, bugade sig överallt männen och nego
kvinnorna.
Under 1700-talet utbildade sig i stiftet en mera bestämd regel för
uppstigande och knäböjande under gudstjänsten. Vid prästmötet
1744 överenskoms, att åhörarna, Guds heliga namn till vördnad
och ära, skulle uppstå vid "Ära vare Gud i höjden, Allenaste Gud etc.
eller i dess ställe någon annan psalm; som ock när Epistelen,
Evangelium och Tron, samt Tackom och Lovom Herren sjunges
och även när den heliga nattvarden begås; men när
Syndabekännelsen, Instiftelseorden och Fader vår läses, att alla falla på knä
och således både med hjärta såväl som utvärtes ärebödighet tjäna
och vörda den store och allsmäktige Guden".38 Liknande råd gåvos
vid prästmötet 1804, då det ock framhölls, att församlingen även
skulle uppstå under de psalmer, som innehålla lov och tacksägelser
till den treenige Guden.39
Att se de stora knäböjande skarorna vid syndabekännelsen i
högmässa och skriftermål måste ha varit en gripande syn. Vid
domkyrkorådets sammanträde i Västerås den 17 juni 1707 beslöts "det
pallarna, säten och armstöden uti bänkarna så måtte inrättas, att
de bliva commode för kvinnfolken, då de skola falla på knä".
Fyra år senare beslöt domkyrkorådet att förändra bänkpallarna
i sakristian till större bekvämlighets vinnande. Detta skedde vid
en tid, då det på många håll började bli sed i svenska kyrkor att
icke längre böja knä, då bönerna lästes. I Västerås stift synes
knäfall ha brukats ända fram till början av 1800-talet. Beträffande
ställningen under välsignelsens mottagande rådde olika bruk,
stående eller knäböjande (sittande), en olikhet som bestått ända fram
till, våra dagar. I Dalarna synes man med förkärlek ha förblivit’
stående under välsignelsen.
Även andra gamla bruk har man omgärdat med stor pietet. Så
var icke minst fallet med bänkdelningen. Varje rote eller by hade
sitt bestämda bänkkvarter, och även inom kvarteret var ofta för-
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
