Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid Weichsel och Donau. Men äfven den omständighet, att
Hattarne afslogo förslaget om den kungliga magtens förökande,
visar huru enstämmiga de bägge partierna voro i en enda
sak: upprätthållandet af partisjelfsvåldet. Frankrike, som nu
först hade insett, att ständerregeringen endast försvagade
Sveriges nationella kraft att motstå Rysslands planer, upphörde
vid denna tid att understödja ens sitt eget parti och beslöt
att i stället vid lägligt tillfälle använda sina hjelpmedel till
kunglighetens fromma. Katharina deremot band en ny maska
i det nät, hvari Sverige skulle snärjas. I Oktober 1769
förnyades förbundet emellan Ryssland och Preussen med det
märkliga tillägg, att om Sverige skulle upplösa 1720 års
regeringsform, de båda magterna skulle låta sina härar inrycka på
dess område. En likadan öfverenskommelse ingick Katharina
ett par månader senare äfven med Danmark. Då «året derpå,
om hösten 1770, Fredrik den stores broder, prins Henrik,
reste till St. Petersburg öfver Stockholm och Åbo, hadc han
väl till hufvudsyfte för sin färd att öfverenskomma med
kejsarinnan om Polens delning. Men äfven möjligheten af Sveriges
delning och Finlands eröfrande under Ryssland synes varit
föremål för deras hemliga öfverläggningar, ehuru ännu ej någon
egentlig öfverenskommelse derom blef aftalad.
Sålunda hade partistriderna inom Sverige bragt detta förr
så mägtiga folk på förderfvets brant, och äfven det finska
folket syntes redan närma sig det öde, som ända sedan stora
ofredens tider hade hotat det samma. Det är väl sant, att
egentligen Karl XII:s egenmägtiga regering hade grundlagt det
politiska tillstånd, hvars frukter nu efter förloppet af ett halft
sekel tycktes börja mogna. Men ständerregeringen hade till
den öfriga svagheten äfven framkallat inre oenighet och split,
som visade sig än mer förderflig än enväldets förvillelser.
Då begynte folkets sinnen söka skydd och enighet i en starkt
grundad konungamagt, och de fosterländska sträfvandena
förenade sig omkring den unge konung Gustafs person.
Äfven i Finland voro förhoppningarna riktade åt
konunga-magten. Såsom i det föregående är framstäldt, hade de goda
frukterna af den fria regeringsformen endast i ringa mon
tillfallit detta, land; ständerregeringen hade väl framkallat, men
låigt ifrån tillfredsstält finnarnes nationella behof. Det
missnöje, som härigenom uppkom, hade gång efter annat väckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
