Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 5. Johan III:s regering, 1568—1592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina egna hersklystna planer. Färdiga tvistefrön voro såväl
nejderna kring Uleåträsk, hvarifrån de finska nybyggarne åter
begynte förjagas, som ock öfre Karelen, från hvilket ryssarne
för intet pris ville afstå. Rörande sistnämnda landskap
på-stodo ryssarne, att det svenska området icke sträckte sig
längre än 100 verst norrom Kexholm och att allt land på
andra sidan Pyhäjärvi -hade förblifvit under Ryssland. Dit
hade år 1589 blifvit skickad till styresman en “boiarson0;
landets egna innevånare, anförda af Lukas Räisänen, stodo på
ryssarnes sida, och de svenska uppbördsmännen, som kommo
till Ilomants, dödades eller sattes i fängelse. Äfven i
Österbotten uppflammade samma år kriget i full låga. Från
Dvinasidan hade man nämligen företagit några ohyggliga
plundrings-tåg till Bottniska vikens kusttrakter, och å andra sidan förforo
ej heller Österbottens bönder, hvilkas anförare var Johan
Wesainen från Ijå socken, med större mildhet i kusttrakterna
af Kantalahti, der de plundrade staden Kantalahti, samt Umma,
Ivouta och Kieretti. Dessa gränsoroligheter skulle dock icke
varit till synnerlig skada, om Johan af dem hade kunnat
märka annalkandet af ett egentligt krig och i tid vidtagit
nödiga försvarsanstalter. Men af öfvermodig stolthet tillslöt han
sina ögon för farans storlek; han ville ej tillfredsställa
ryssarne genom billiga fredsvilkor, och brydde sig ej heller om
att afhjelpa sina egna soldaters klagomål genom att betala den
för många år innestående aflöningen. Följderna af denna
hog-löshet läto snart och på ganska känbart sätt erfara sig.
Tidigt på vintern 1590 satte sig czaren och Boris
Godu-now i rörelse med en ansenlig krigsstyrka, hvaraf afdelningar
sändes ut såväl till Estland, som Finland. I Finland
framryckte fienderna ända till trakterna af Åbo, bortförande
men-niskor och boskap såsom byte. Men hufvudstyrkan vände sig
emot fästningarne i vestra Ingermanland, af hvilka den ena
efter den andra intogs. Endast i Narva gjorde den manhaftige
Karl Horn med ringa manskap ett tappert motstånd och
fräl-sade sålunda åtminstone denna stad; men Ivangorod nödgades
han lemna i fiendernas händer. Af denna orsak kallades han
till Sverige och dömdes till döden, men blef benådad först på
sjelfva afrättsplatsen. Följande år, 1591, fortsattes kriget med
vexlande lycka. Krigsöfverstarne Jlauritz Grip och Georg
Boije gjorde i början af året från Finland och Estland ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
