Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Tredje Tidskiftet. Sturarnes tid och slutet af unionen, 1470—1523 - 10. Återblick på katolska tiden i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständighet hafva kommit Finland till del. Men hvarje gång
det nationella partiet i Sverige erhöll öfvervigten, sträfvade
det samma genast att förstärka de band, med hvilka Finland
var fästadt vid Sveriges rike. Detta var en sträfvan, hvartill
man kan finna äfven andra skäl, än blott politiska, ty Finland
var, såsom Severin Norrby intygade, “i anseende till skatterna
den bästa delen af Sveriges rike.“
Om skatternas belopp och sättet för deras uppbörd på
dessa tider hafva vi ej någon närmare kännedom. På den
tid, då Erik af Pommern försökte förbyta alla skatter i
penningar, synes kronans inkomst från hela Finland uppskattad
till omkring 35,000 svenska mark, som i silfvervärde
motsvarade 200,000 n. v. finska mark, men i förhållande till
dåvarande priser uppgick till tio gånger nämnda summa. Ganska
ofta voro dock de finska landskapen förlänade åt enskilda, som
till egen nytta åtnjöto de kronan tillhörande skatterna. Länen
delades stundom i flere fogde-distrikt, men lägre embetsmän
än fogdar synes ej hafva funnits. I allmänhet erlade bönderna
ej sina skatter enskildt; utan efter skattedistrikt, så att hela
distriktet betalade ett bestämdt belopp. Sådana distrikt voro:
bol, rök och krok. Om ett bondehemman särskildt kom i
fråga, kallades det mantal. Af tidens våldsamma karakter
kunna vi sluta, att innehafvaren af förläningar och fogdarne
icke alltför samvetsgrant förforo med kronans undersåtar. Men
just samma tidsriktning tillät ej heller något ordnadt
embetsmannavälde uppstå, och de manliga bemödanden, som
den svenska allmogen allt ifrån Engelbrekts tider gjorde för att
skydda sin frihet, buro frukter äfven för vårt land. Det är
en känd sak, att i Sverige sjelfva Sturarnes fogdar ofta voro
i lifsfara, då de hade i uppdrag att tala med folket om nya
skatter. Äfven i Finland nödgades fogdarne fara varsamt
fram; ty om också de politiska begreppen här icke voro lika
utbildade, som uti de svenska landskapen, så var man dock
äfven här likä känslig för förtryck. I Österbotten fortlefde
ännu i slutet af följande period en gammal tradition, att det
varit sed att betala ett kalfskinn från hvarje gård åt den, som
ihjelslagit en hatad fogde, och antagligt är, att äfven i andra
delar af landet folket ej varit så alldeles senfärdigt att sätta
sig till våldsamt motvärn. Det var under ett stormigt
tide-hvarf en synnerlig lycka, att äfven allmogen bevarade rättigheten
®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
