Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Första Tidskiftet. Striden emellan konungamagten och aristokratin, 1323—1399 - Andra Tidskiftet. Förra hälften af unionstiden, till år 1470 - 4. Konung Erik af Pommern och biskop Magnus Tavast 1399—1438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla slott i södra Sverige, som innehafts af danske fogdar.
Då konungen följande år kom till Stockholm, sammanträdde de
utsedde fredsdomarene, ocb saken afgjordes sålunda, att Erik
skulle få bibehålla kronan, men förbinda sig att icke vidare
öfverlemna rikets fasta platser åt främlingar. Till riksdrots
utsågs förenämnde Krister Kilsson Wase och till marsk Karl
Knutsson Bonde. Det är att märka, att vid detta tillfälle
en mängd allmoge från Finlands alla landskap hade auländt
till Stockholm for att komma till tals med konungen, och att
på deras anhållan utfärdades de ofvan omtalade förordningarna
om den finska lagsagans klyfning, samt om Landsrättens
förnyande. Men den ingångna förlikningen varade ej länge; ty
konungen bröt åter blott alltför snart sina löften. Under de
närmast följande åren ’ pågingo allt fortfarande
förlikningsför-söken, och biskop Magnus besökte till och med en gång (1437)
konungen i Danmark i och för denna sak. Men det var allt
förgäfves. Väl hade i Sverige Engelbrekt blifvit mördad (1436)
genom en af sina fiender; men redan dessförinnan (samma år)
hade Karl Knutsson blifvit vald till riksföreståndare och
slutligen blef år 1438 konung Erik formligen afsatt. Året derpå
förlorade han äfven Danmarks och Norges kronor. Han
uppehöll sig derefter såsom sjöröfvare på Gotland i tio års tid
och tog slutligen sin tillflykt till Pommern, der han dog år 1459.
Den förnämsta orsaken till Eriks at Pommern olycka synes
varit hans begär att göra Unionens trenne kronor ärftliga inom
sin egen slägt. Väl hade han sjelf i sitt äktenskap med sin
engelska gemål Filippa inga barn; men derför önskade han att
till sin efterträdare erhålla sin farbrors son, hertig Bogislaw
af Pommern. I denna afsigt fordrade han trohetslöfte åt
hertigen af alla ståthållare och fogdar, ja äfven af alla dem, åt
hvilka gifvits adelsbref med sköld och vapen (första gången åt
en finsk man år 1420). Men då svenska adeln helst ville
hafva kungavärdigheten underkastad val, hade Erik ansett
nödvändigt att lemna rikets slott och län i händerna på sådana
män, som voro beredda att ingå på hans planer, och dessa
voro utländingar, ofta nog giriga och samvetslösa personer.
Till följd af allt detta uppkom slutligen en fullständig brytning
emellan svenskarne och konung Erik. Men i Finland synes
ej Eriks planer hafva väckt någon allmännare ovilja, och
befolkningen likasom deras biskop lutade ända till slutet åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
