Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter Skandinavismens nederlag - Svenska demarcher i Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA DEMARCHER I BERLIN
För sin nya post, vilken under denna omdaningstid var
besvärlig nog samt efter vad som förefallit 1863—64 icke så litet
ömtålig, ägde han goda förutsättningar i ungdomens relativa
obundenhet och mottaglighet för nya intryck. Att han accepterade
uppdraget att gå till en ort, vilken vid hans brutna hälsotillstånd
snarast kunde fattas som en dödsförvisning, var otvivelaktigt en
betydande uppoffring men också en betydande tjänst, ty lättare
än de flesta av karriärens män förstod han uppskatta de stora
förändringarnas vikt och gav därför regeringen hemma ganska
värdefulla underrättelser om det nya Tysklands genombrott.
Hans entré i Berlin och hans första officiella förbindelse med
Bismarck voro emellertid allt annat än tillfredsställande — till
ingen del dock genom hans egen skuld.
Sandströmers utnämning skedde i juni 1866, omedelbart före
det preussisk-österrikiska krigsutbrottet; när han kom till Berlin,
gick man i väntande dagar före Sadowa-Königgrätz, och han
fick sin mottagningsaudiens först den 19 augusti, sedan konung
Vilhelm och Bismarck efter stilleståndsfördraget i Nikolsburg
den 26 juli kommit hem för att förbereda freden i Prag. Dagen
därefter hade han att hos den preussiske ministerpresidenten
fullgöra ett ganska delikat uppdrag.
Nikolsburgfördraget publicerades icke officiellt men blev i alla
fall till sitt innehåll bekant genom tidningarna. Dess punkt om
folkomröstning i Nord-Slesvig väckte starkt uppseende häruppe
och föranledde den danska regeringen att låta sin minister i
Berlin Quaade begynna en konversation med Bismarck, så snart
denne återvände från krigsskådeplatsen. Samtalet, som ägde rum
den 8 augusti, blev från dansk synpunkt ganska oangenämt.
Bismarck var ytterst litet hågad att gå djupare in på ämnet:
klausulen i fråga, påpekade han, hade av hänsyn till Frankrike
satts in i fördraget, men Österrike hade intet intresse av, att
den infördes i den slutliga fredsurkunden, och naturligtvis var
Preussen föga manat att genomdriva en åtgärd, som näppeligen
i alla fall skulle göra tillfyllest för Danmark. Denna överraskande
antydan, att Slesvigklausulen kanske skulle försvinna ur
slutfreden, aktade sig Quaade att debattera utan erkände mycket klokt,
att formell rättsgrund för Danmark att yttra sig icke gåves.
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
