Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ministärskiften och krisrykten - De Geers avgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDE GEERS AVGÅNG
i fortsättningen blev förloppet brådstörtat och överraskande.
Enligt Ehrenheim gick det så till, att »en vacker dag efter
konseljens slut konungen tog Ugglas afsides i en fönsternisch i
yttre rummet och sade honom, att han borde begära sitt
afsked. Ugglas återvände till kollegerna, som ännu voro qvar i
konseljrummet, och berättade mycket upprörd, hvad som timat.»
De Geer, som vid tillfället var sjuk, har samma redogörelse med
tillägg, att konungen motiverat sin anmodan till Ugglas därmed,
att »andra kammaren var missnöjd med honom». Ugglas’ avgång,
som skedde d. 12 maj, drog med sig även De Geer, Carlson
och Ehrenheim, vilka d. 3 juni lämnade sina befattningar.
Adlercreutz trädde nu som justitiestatsminister i spetsen för den
ministär, vilken i P. A. Bergström, civilministern, fick sin starkaste
personlighet.
Det kan icke betvivlas, att denna i maj—juni 1870 timade
förändring hade sin egentliga grund i ministärens försvagade
anseende. Ett enda citat ur De Geers Minnen må vara talande
nog: »Till 1870 års riksdag kom regeringen icke heller med
några stora förslag. Det Abelinska härordningsförslaget hade
nyss blifvit förkastadt, utan att riksdagen gifvit någon ledning,
huru den ville hafva ett annat.» Ett dylikt avvaktande av
riksdagens ovillkorligen rätt dunkla direktiv i denna svårlösta fråga,
just medan den växande fransk-tyska motsatsen gjorde Europas
fred oviss, säger mycket och förklarar mer än väl det allmänna
kravet på starkare män. Greve Lagerbjelke och biskop (snart
ärkebiskop) Sundberg voro namnen, som företrädesvis nämndes;
hade de velat gå in i ministären, skulle denna troligen
rekonstruerats under sin gamle främste man. De vägrade emellertid,
och då begagnade De Geer tillfället att gå jämte Ugglas. Likaså
Ehrenheim, som icke med sitt kvarstannande »ville godkänna
konungens åtgärd att tillsäga Ugglas att taga afsked utan att
vara ense därom med konseljens chef». Carlsons avgång slutligen
synes varit föga frivillig.
Sålunda, det fanng ett starkt drag av personligt ingripande
från konungens sida vid ministerkrisen 1870. Detta vände sig
mot en bestämd medlem av konseljen; att det fick större
följder, berodde tydligen på det allmänna politiska läget. I för-
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
