Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru den gamla isländska litteraturen kommit till oss (1886)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återupplivas, skulle få sin renässans, liksom
den antika. I slutet av det 16:de och början av
17:de århundradet hade några islänningar, Arngrim
Jonsson, Magnus Olafsson, Björn Jonsson från Skardsá
m. fl. företagit sig att med iver läsa de gamla
skinnböckerna och dels på latin dels på sitt eget
modersmål skriva avhandlingar om den gamla historien
och skaldekonsten. Författarna voro väl icke särdeles
utmärkta som vetenskapsmän och hade ej heller kännedom
om synnerligen stor del av fornlitteraturen, men deras
hänförelse för studiet spred sig till åtskilliga av de
bildade männen på Island, bland dem biskoparna, hvilka
snart blevo de förnämste ledarna av den nya rörelsen.
Man började nu använda mycken flit på att avskriva de
gamla skinnböcker, som kunde överkommas. Avskrifterna
togos nästan uteslutande på papper, och man har
därför kallat denna och den följande tiden för
pappershandskrifternas tidsålder. För eftervärlden
äro dessa pappershandskrifter (»chartæ») stundom
av stor vikt, nämligen i sådana tillfällen, då deras
original, skinnböckerna, efteråt antingen förlorats
genom olyckshändelse (varom mera nedan) eller ock
blivit stympade eller rent av förstörda av okunniga
och vårdslösa ägare; dylikt har inträffat ända till
1600-talets slut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
