Angela steg uppför den smala trappan till övre däcket. Ångbåten hade redan börjat lägga ut. Det fräste av skummande vatten runtomkring den, och maskinerna dunkade andfått.
Angela kände hur det också dunkade i hennes bröst. Hon såg Stanny stå på bryggan i blå bomullsklänning och vit duk om huvudet. Hon hade blivit fri från fröken Dikens lektion i dag för att få följa Angela till båten. Långsannt hade de för sista gången promenerat arm i arm den smala, skuggiga vägen utmed sjön. De hade knappast sagt något till varandra.
- Är du saker på att du måste fara? hade Stanny frågat.
Angela kramade då Petras sista brev i sin ficka. Hon hade skrivit att Angela måste taga sig ledigt en tid och komma ned till Eka. Petra tycktes vara sjuk av längtan efter henne. Fröknarna hade också fått ett brev från Petra, och de hade villigt givit sitt samtycke till Angelas permission.
- Jag kommer ju snart igen, hade Angela viskat till Stanny, när de skildes.
Men Stanny hade sett ut, som om hon inte trodde det.
Nu var båten långt ute på sjön. Angela kunde inte längre se Stanny riktigt. Hon tyckte att ångbåten låg stilla och att det i stället var bryggan och staden där borta, som gledo ifrån henne. Ja, domkyrkans torn höjde sig mot himlen som masterna på en segelbåt. En segelbåt med gröna segel, som snabbt ilade bort i en rymd av ljusblått. Och kring dess reling lutade sig flickorna från hushållsskolan. Somliga med hånfulla leenden, andra skrattande av livsglädje. Bland dem rörde sig Stanny stilla med sorgset ansikte, sådan Angela sett henne nyss på vägen. Ännu ljödo för Angelas öron Rikens gälla kvitter och Dikens låga, barska stämma, blandande sig med skallet från hunden och flickornas höga röster.
Angela satte sig på en bänk. Nu tog båten åter fart. Ja, det var sant, det var hon som reste. Och hon reste ifrån Stanny. Just här på denna båt hade de första gången träffat varandra. Stanny hade lett mot henne. Hon hade haft en brun hatt på sig och en ulster. Först hade Angela bara sett hennes röda mun, men sedan hade Stanny lyft upp huvudet och smålett, fastän hon hade tårar i ögonen.
Angela såg ut över vattnet. Ett par måsar kretsade omkring båten, sänkte sig med blänkande vingar och höjde sig igen i snabb flykt.
När Angela åter vände sig om, satt en dam på bänken mittemot henne närmast salongen. Hon hade huvudet litet nedböjt och var klädd i en brun hatt och en resulster. Hennes gestalt, hennes kläder liknade Stannys. En otrolig tanke kom för Angela. Det var Stanny. Hon hade gått ombord på båten för att överraska Angela. Men nyss var hon ju klädd i sin blå bomullsklänning. Tankarna snurrade i Angelas hjärna.
Då lyfte den där damen upp huvudet. Hennes ansikte var gammalt, gammalt med en vissen, gul hy, och ögonen lågo insjunkna i sina hålor. Och ändå var det något hos henne, som påminde om Stanny: en lätt rundning, som ännu dröjde kvar i kinderna, ögonbrynens böjda linje, ett drag kring munnen.
Så skulle kanske Angela en gång, själv gammal, möta sin Stanny. De skulle icke känna igen varandra, emedan åren givit deras ansikten en mask, stämplad av lidandet och den annalkande döden. Deras ögon skulle främmande blicka förbi varandra, men djupt, sjunket på botten av deras hjärtan, skulle ändå minnet av en solig sommar finnas, av dagar då de strövat omkring arm i arm, av aftnar då deras viskande röster flätade sig om varandra och händerna mötts i smekningar.
När Angela kom till Stockholm, tog hon en droska och for upp till våningen vid Johannes. Hon tänkte ligga där över natten och dagen därpå fortsätta med tåget till Eka.
Inne i rummen ruvade en tung luft, och det luktade kamfer. Lakan voro utbredda över sofforna och hängde över bokhyllorna. Angela gick på tå, som om hon varit rädd att störa en sjuk.
I hörnrummet rullade hon upp gardinerna och öppnade fönstret. Hon lutade sig ut, stödd mot fönsterkarmen.
Där låg huvudstaden nedanför henne i en lätt, grå skymning. Butikernas skyltfönster och restaurangernas stora upplysta rutor tindrade genom det inbrytande sensommarmörkrets dok. Spårvagnarna rasslade fram med små gröna och löda lyktor, som lyste och försvunno, speglande sig nervöst i stenläggningen på den i det fuktiga dunklet svart blänkande körbanan.
Ute på Mälaren tände nu båtarna sina ljus, glidande fram över ett stilla vatten, mellan stränder där gröna träd bugade sig och sakta susade.
Och Angela längtade så häftigt efter Stanny, att hon tyckte sig
känna hennes andedräkt mot sin heta kind.
