Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 45. Skattekrävarna, oljemålning av Eugen A:son Renard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
vägen i uniform. Packmästaren, vars silvertränsar
glänste mot mörkblått tyg, såg ut som en till La
Morque nyss uppfiskad levnadstrött människa;
kinderna voro skärbleka, och ögonen stirrade i det
märkvärdiga ansiktet med ett brustet uttryck av förfäran.
Porträttet hade aldrig blivit inlöst, då förmodligen
jubilarens vänner, som beställt tavlan, fått opåräknade
utgifter hos fondmäklaren Anker. Vid sidan av detta
porträtt syntes ett par gårdsinteriörer, lika varandra
som tvillingar, med symmetrisk gruppering av häst,
hund och fyra höns. Medan nu Eugen med förströdda
och ledsna blickar inspekterade sina tavlor, vilka något
skulle ha kunnat minska hans levnadsbörda, om de bara
blivit avhämtade, hördes lätta steg ute i trappan. Som
en husarhäst, vilken lyss till en trumpetsignal i fjärran,
klipper med öronen och står stilla, spänt lystrande, så
intensivt avlyssnade Eugen gången hos den
ankommande personen. Med sin fina hörsel urskilde han ett
lätt skrammel av koppar. Försiktigt öppnade han
dörren, och på tröskeln stod kaféflickan, en
nittonåring med klara ögon och vitt hull.
— Ida kommer själv i dag, tror jag. Stanna hos mig,
jag är så ledsen, sade Eugen.
Flickan skrattade och blev röd, men hon drog sig
undan hans grepp.
— Herr Eugen har väl ingenting att vara ledsen för.
Här är ju så fint och vackert allting. Vad är det här
för en gubbe?
— Det skall jag säga, om jag får en kyss, svarade
Eugen.
— Ah, seså, sade flickan. Låt bli mig!
När hon gick, tryckte likväl konstnären sina läppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
