Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Calle.
50
han sett en
lång hvit sandstrand, kantad med mörka furor.
Stranden drog sig till en vidsträkt bukt, som
instängdes af
en
bergudde, bildande en
djup präktig hamn. Det hemman,
hvartill denna hamn hörde, inköpte Calle och Johanna mot
full inteckning, utan att hustrun kunnat förmå mannen att
taga noggrann kännedom om hemmanets intäkter. Dess
skönhet var för honom nog, ehuru Johanna påstod att ingen
människa kunde lefva af skönhet. Calle åter menade att
människan ej heller kan lefva utan sådan, om hon vill hålla
sig som en människa.
I det nya hemmet utvecklade Johanna all den omsorg,
sparsamhet och ihärdighet som var för henne möjlig. Också
mannen arbetade ifrigt både med jorden och med fisket.
Icke desto mindre måste skogshygge tillgripas för att be-
täcka räntorna, och då återväxten försiggick långsamt, blef
det alt sämre att åstadkomma de nödiga medlen. Virket
till den nya briggen, som Calle gått och tänkt sig simma
på vikens vatten, måste säljas, och slutligen gick hemmanet
åter under klubban. Härvid tog Calle undan åt sig som syt-
ning den hamnen skyddande udden.
Från den koja, som Calle och Johanna nu
uppförde,
hade man åt inre sidan utsikt öfver hamnen och den med
furor klädda sandstranden, på andra sidan gick farleden tätt
förbi, och därutanför låg det fria hafvet. Det var en
plats,
värdig en drömmare och fantast sådan som Calle. Här be-
höfde han icke tänka sig det vackra, han hade det rundt
omkring sig, hvart han kastade blicken.
När sandstrandens furor föllo för att ge solen tillträde
till upprödjade åkrar och ängar, skar det i Calies hjärta.
Han såg ej mera
gärna åt inre sidan. Utanför hade han ju
hafvet, och det kunde väl ändå ingen tömma, de vackra
speglingarna och skiftningarna hade intet penningevärde, dem
hvarken ville eller kunde snikenheten och det usla förvärfsbe-
gäret föröda.
Johanna sörjde dock öfver de förändringar i deras lif
och i deras omständigheter som förhållandena skapat. Inga
■wtil
i g
t ’fsbn
’
11
K !$§:,
fl
ast
■•dr–I
!
•r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
