Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genetisk afdelning: kunskapsgenealogi - Kap. XXIII. Om det genetiska grundförhållandet mellan värkligheten och kunskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
681
som en passivitetens företeelse, mera framskapad än själf skapande
fram sin aktualitet. Och för såvidt tänkes det genom medvetandet
och liksom åt detsamma, ett förhållande, äfven det \ af logisk
panteism.
i samband härmed är bela den ingående framställningen i
Lieb-manns Anal. der Wirkl., S. 538—555, af intresse. Den löper ut i satsen:
»die Natur hat sich im menschlichen Gehirn ein automaton materiale logicum
erzeugt» (ibid. 545, 551), d. v. s. ett organ, i och med hvilket logiciteten
kommit till genombrott i världen. Se ock Ged. u. Thats., Bd I, S. 292 ff.
Jerusalem, Urtheilsfunction, S. 196, Wundt, Logik, I, S. 79.
Wartenberg, Probl. d. Wirkens, S. 71.
Det förhåller sig alltså ytterst med kunskapen som med viljan
och dess frihet. Jaget kan betraktas som själfvärksamt, ja fritt,
om det ses i ljuset af vissa specifika idéer2. Men insatt i sitt
sammanhang med realiteten i dess helhet, blir friheten i likhet med
hvarje ändlig modus det rakt motsatta, nämligen en nödvändig
funktion af oupphäfbara förutsättningars samvärkande makt. Det
motsvarande gäller om medvetandet och kunskapen. Det är icke prismat
ensamt, som frambringar spektrumbandet, utan ljusstrålarna,
visserligen medels prismat. Objektiviteten är allvärkaren. Och om man
i enlighet härmed påstår, att den äfven är kunskaparen, så är detta
yttrande af mera än blott retorisk giltighet.
Den yttersta lag, som tvingar till nu antydda utvidgade
betraktelsesätt, är den välkända tillräckliga grundens. Utgångspunkten
härvid blir tanken om all gifven värklighets osjälfständighet. En
vädjan till objektiviteten blir då af nöden. Äfven måste förutsättas,
att värkligheten icke är så irrationell, att den rent af icke tillåter
våra yttersta kunskapsprincipers, de logiska tankelagarna,
tillämpning på sig. Under förutsättning af denna det helas abstrakta
logiska rationalitet blir äfven antagandet af ett växelförhållande
mellan jaget och icke-jaget fullt giltigt. Här gäller det emellertid att
skilja mellan kunskapsgrund och realgrund för att hela
betraktelsen icke skall komma att röra sig i en cirkel. Grundens
kunskapslag leder till den transscendenta objektiviteten; af denna
objektivitet, hvilken såsom realgrund bestämmer allt och oss alla, är äfven
vår kunskap en funktion. Ja, själfva våra tankelagar framstå till
sist som nödvändiga funktioner däraf. Vi måste antaga detta, huru
omöjligt ett specielt uppvisande af sammanhanget mellan realgrund
1 Jfr a. 179 (116 ff.).
2 S. 121, 610.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
