Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
minera det växer emellertid den skugga af problematiskhet, som
faller öfver den transscendenta värkligheten. Att den senare utgör en
skeendets ordning eller en process synes dock nära nog omöjligt att
betvifla. Ty dels står denna tanke i full öfverensstämmelse med
den gifna fenomenella värklighetens förändringar och dels kunna
de gjorda försöken att häfda den transscendenta realitetens höjdhet
öfver all förändring1 näppeligen anses lyckade, ännu mindre
afgörande. Men redan i och med att värklighetens universella process
tänkas genomgående kausalt bestämd förlänger sig
problematiskhetens skugga. Detta beror dock icke så mycket på att själfva
den abstrakta kausalitetstanken, hvilken till sist framstår som den
tillräckliga grundens princip i en viss dess användning, skulle vara
af afgjordt tvifvelaktig giltighet, som icke mera därpå, att
objektiv kausalitet blir ett nära nog tomt ord, om den icke får så att
säga inkorporeras i föreställbara och åskådliga förhållanden. Men
därmed bryter naturalismen oemotståndligt in i tankesfären. Ty
att föreställa och åskåda är att låta medvetenhetsinnehållet taga
formen af rums- och tidsbestämda föremål (bilder) och
förhållanden. Att rum, tid och rörelse äro något annat än specifikt
mänskliga modi percipiendi kan dock på goda grunder bestridas
och i alla händelser betviflas. Men då äro de ej häller adekvata
uttryck för den transfenomenella värkligheten. Situationen blir
följaktligen, att vi utöfver de rent abstrakta kategoriernas system
icke kunna operera med andra begrepp om den transscendenta
(transsubjektiva) värkligheten än de naturalistiska, som de
empiriska naturvetenskaperna afsatt och alltjämt afsätta. A andra sidan
kunna dessa af flere anledningar icke anses vara adekvata
sanningsuttryck för nämda realitet. Då alltså på denna punkt de rena
sanningsbegreppen saknas och de disponibla empiriska endast äro af
ställföreträdande och symbolisk natur, blir sanningsidén icke strängt
förvärkligad. Härtill kommer att det blir så mycket omöjligare att
göra ställningen en gång för alla definitiv som gränsen mellan det
abstrakta och konkreta är flytande. Regeln blir dock att ju mera
tänkandet nöjer sig med en abstrakt eller rent kategorial
uppfattning af det transscendenta, ju mera visst kan det känna sig; i
samma mån det låter tankarna inkarneras i bestämda empiriska
gestalter måste det däremot bli problematiskt med hänsyn till sin
sanning. Och från denna motsats mellan tillsträfvad adekvathet och
nödtvungen symbolism har människoanden så mycket svårare att
frigöra sig, som den är rotad i den oupphäfbara enhet af åskådning
och tänkande, som är ett med själfva vår kunskapsförmåga.
1 En negativ instans saknas alltså icke I Jfr s. 516.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
