Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVI. Erfarenhetskategorierna - B. Den inre erfarenheten. Det individuella själslifvet och dess kategorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
Redan hos erinrandet röjer sig en viss medvetandets aktivitet.
Ännu mera omisskänneligt framträder denna hos det diskursiva
tänkandet (och den aktiva fantasivärksamheten). Tänkandet
representerar ett afgjordt successivt sammanhang och tillhör för såvidt
samma grupp, som föreställningarnas senast berörda association.
Det står ock i intimaste beroendeförhållande till dessa, alldenstund
tänkandets material till stor del utgöres af just associativt
framskaffade föreställningar. Likväl är det en skarpt markerad skilnad
mellan ett associationssammanhang och ett tankesammanhang, ty
dels är det senare en funktion af medvetandets själfvärksamhet och
dels följer det helt andra lagar än de rent psykologiska
associationslagarna, nämligen vissa normativa kunskapsprinciper.
Såsom den öfversta och högsta bland dessa kan själfva
kunskapsidén angifvas, vare sig nu att den fattas i sin mindre stränga
form, då den innebär fordran på kunskapsobjektivitet öfverhufvud,
eller i sin egentliga och mera resoluta, då den blir liktydig med
krafvet på adekvat sanning. Sedan blifva åtskilliga andra
principer, underordnade kunskapsidén, bestämmande för
tankevärksam-heten, dels vissa af mera formell natur — särskildt de s. k.
tankelagarna •—, dels den, som utgöres af erfarenheten betraktad som
objektiv norm. Utan hänsynstagande till denna blir det i själfva
värket icke möjligt att vinna någon närmare objektiv uppfattning
hvarken om erfarenhetsvärlden själf eller den transscendenta
värkligheten. Erfarenheten är den enda punkt, där tänkandet kommer i
omedelbar rapport med värkligheten, och den bildar därför icke blott
det oundgängliga utgångsgrundlaget, utan äfven den enda tillgängliga
objektiva normen för tänkandets kunskapsvärksamhet. Nu är det
obestridligt att tänkandet representerar ett successivt sammanhang, ty
det rör sig ideligen i omdömets och slutandets former, och äfven sedan
ett föremål blifvit kunskapligt rekonstrueradt och liksom omsatt i ett
mer eller mindre rikt system af tankebestämningar, förfar tänkandet
med detsamma på öfvervägande diskursivt sätt, d. v. s. i det successiva
sammanhangets form. Jämväl är att framhålla att detta
tanke-manhang i än högre grad än associationssammanhanget är en
funktion af ett reelt enhetligt jag. Tankebestämningarna och deras
vare sig analytiska eller syntetiska sammanhang äro alldeles
obestridligen funktioner af medvetandets själfvärksamhet. En tanke
blir icke en värklig tanke förr än den utbildats till en sådan af
det aktiva medvetandet, som härvid kan använda flere olika
operationer — t. ex. abstraktion, reflektion och determination —, och
ej häller tankesammanhanget bildar sig spontant, utan formeras af
medvetandets "beziehende Thätigkeit".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
