Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
ordningen själf. Den senare blir först genom dem en det förnuftiga
lifvets reafordning.
Härmed anse vi fichteanismen gendrifven i de stycken, som
äro af intresse för vårt föreliggande problem. Den objektiva
realitet vi behöfva utöfver det gifna medvetandet och dess variabla
innehåll kan icke vara ett sådant jag, som Fichte dyrkade. Ett
system af transsubjektiva förutsättningar är hvad vi fordra, ett
helt och en ordning, där det är bättre sörjdt för möjligheten af
åtskilnad, mångfald och individualitet än i den enhet "jagheten"
konstituerar.
Uppmärksamma vi härefter Boströms idealism, så visar sig
äfven denna ur kunskapsteoretisk synpunkt utgöra en
immanensteori.
Människoanden är nämligen enligt Boström icke koordinerad
med en transsubjektiv realitet, hvilken genom sin relation till jaget
aktualiserar och determinerar medvetandets innehåll, utan i likhet
med Leibniz ansåg han, att anden äger sitt innehåll såsom en
ursprunglig tillhörighet, på grund hvaraf det befinner sig i ett rent
immanensförhållande till detta1. Och i likhet med Fichte laborerar
äfven Boström med ett oändligt jag. Skilnaden är dock djupgående.
Det oändliga är nämligen enligt Boström en lefvande konkret
personlighet, ett innehållsbestämdt gudomligt förnuft, som därtill är
fullständigt höjdt öfver all värksamhet och förändring.
Innehållsbestämdheten består i att all ursprunglig och substantiell värklighet
är evigt innehållen i den gudomliga anden, så att "den sanna
värkligheten" kommer att utgöras af det systemastiska hela, hvilket
bildas af just den gudomliga anden och dennas lika ursprungliga,
öfver rum och tid höjda eller rena och eviga idéer. Dessa
motsvara tydligen de leibniz’ska monaderna, men stå icke i samma
förhållande till det gudomliga förnuftet som de senare till den högsta
monaden. Idéerna äro nämligen, som anfördt, immanenta i den
gudomliga anden, under det de ändliga monaderna, tillkomna genom
en skapelseakt, på sätt och vis existera utom den högsta dem
frambringande monaden.
De boströmska idéerna äro vidare själfva andar eller
"själfmed-vetande väsen", intagande olika, men bestämda "ställningar" och
"mått" i det totala idésystemet. Och liksom de ingå i det oändliga
förnuftet såsom eviga innehållsmoment, ingår äfven detta förnuft själft,
incl. idésystemet i sin helhet, i hvarje särskild ändlig ande, ehuru
1 Så mycket ursprungligare blir här immanensförhållandet, som Boström icke
såsom Leibniz antager, att innehållet är in skapadt i anden, utan att det är evigt
immanent i densamma. Jfr ock Sahlin, Om logik, uppg., s. 12—13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
