Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. IX. Sanningsbegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
framställning i hans Filosofiske Problemer (s. 32 ff), där han i
ankyt-ning till vissa Ernst Mach’s och Richard Avenarius’ teorier
utreder det hypermoderna kunskapsbegrepp, som han kallar det
dynamiska. Enligt detta består sanning i intellektuell ekonomi och
blir sanningsgiltighet liktydig med " Arbeidsværdi". Det gamla
"naiva" sanningsbegreppet — det, som behandlats i det föregående,
— skall vara ohållbart, och det nya, som har att träda i stället,
har förutom att vara ett dylikt dynamiskt begrepp äfven att
vara ett symboliskt1, i och med hvilken omständighet det gamlas
grundtanke dock blir upptagen i det nya, enär symbolism måste
anses innebära, att något (här den dynamisk-symboliska kunskapen)
framstår såsom ett uttryck för ett annat, nämligen den såsom
kunskapsföremål faststälda värkligheten. Äfven sanning i "gammal"
och egentlig bemärkelse utgör, särskildt inom den transscendenta
kunskapens sfär, ett dylikt uttryck, hvars adekvathet af lätt
insedda skäl måste komma att förete så betydande inskränkningar,
att jämväl här en symbolism kan anses träda i stället.
Äfven kunna vi i detta sammanhang lämpligen rikta
uppmärksamheten på det hos oss af V. Norström förfäktade sanningsbegrepp,
som han exponerat bland annat i de med hvarandra nära
sammanhängande skrifterna: Hvad är sanning? (1899), Hvad vi behöfva (1901),
Den religiösa kunskapen (1902) samt Radikalismen ännu en gång (1903).
Jämväl Norström tager symbolismen i anspråk för sitt
sanningsbegrepp2, men det mest karaktäristiska momentet i detta återför
sig till det förhållandet, att viljan upphöjes till digniteten af
sanningens egentliga princip och "vetenskaplighetens bärare".
Sanningen blir försåvidt i eminent grad en funktion af det praktiska
förnuftet och dess primat samt stäld i konträr motsats till det
intel-lektualistiska kunskapsbegreppet "äfven i dess högsta former".
Några citat böra bifogas för att belysa det sagda.
Man kan låta dessa bilda en klimax. Närmast blir det då fråga om
ett mera profant kunskaps- ocli sanningsbegrepp. Enligt detta är
»sanning icke något för sig varande, hvarefter vetenskapen sträfvar, utan det,
hvarefter vetenskapen faktiskt sträfvar heter sanning»3. Sanningen består
i enlighet härmed icke i insigt (ibid. 11), och vetenskapens uppgift
»sammanfaller ingalunda med vinnande af värkliglietskunskap i häfdvnnnen
mening» (ib. 13), utan objektivitet (sanning) »ligger i den makt, som
vetenskapens begrepp faktiskt skänka oss att behärska naturen för syftet af
våra intressen eller för tillgodoseendet af våra viljebehof, med ett ord för
vår kulturbildning» (ib. 11). Man kunde beteckna detta som det kulturella
1 Hoffähig, ibid. S. 37.
2 Se t. ex. Kadikaliamen ännu en gång, s. 37.
8 Hvad är sanning?, s. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
