Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. III. Medvetandet. Olika former däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Den första yttringen af själfmedvetande är säkerligen det
limedvetande vid uppfattningen af ett föremål, som röjer sig däri, att
medvetandet samtidigt med uppfattningen af föremålet kan vara medvetet om, att
det är medvetet om detsamma. Själfmedvetandet är försåvidt ett abstrakt
att-medvetande. Huru kan dock medvetandet, det alltid på något objekt
riktade, liksom böja sig tillbaka och gripa sig själft? Huru kan
medvetandet, subjektet, på samma gång vara objekt? — dessa frågor äro visst icke
obefogade, men alla utläggningar af saken blifva af minimal betydelse
inför det förhållandet, att medvetandet faktiskt kan förnimma, att det
förnimmer. Och detta förnimmande är af alldeles samma grundtyp, som allt
annat förnimmande: det är ett visst specielt förnimmande med sitt
motsvarande objekt. Då det å andra sidan bestämts som ett frimedvetande,
så häntyder detta på att det totalmedvetande, det tillhör, är ett slags
dubbelmedvetande. »Das ’Ich denke1 muss alle meine Vorstellungen
begleiten können», yttrar, som anfördt, Kant. Och om detta yttrande tolkas
så, att medvetandet kan vara medvetet om att det förnimmer, så blir det
just ett uttryck för själfmedvetandets egenskap att ingå som led i ett
dubbelmedvetande.
Detta abstrakta att-medvetande är själfmedvetandets kärna. Sin
närmaste determination erhåller det därigenom, att hvarje dylikt
bimed-vetande i själfva värket är ett medvetande om ett bestämdt medvetande.
Jag förnimmer t. ex. en melodi; förnimmer jag därvid tillika, att jag
förnimmer densamma, så förnimmer jag ock, att jag är medveten om den på
det eller det bestämda sättet. Detta närmare determinerade, vanligen s. k.
empiriska själfmedvetande, är emellertid icke någon särskild funktion, utan
det nämda bimedvetandet i dess fullständighet och med tonvigten på det
anförda bestämda innehållet.
Härmed är själfmedvetandets begrepp dock ej slutdetermineradt. Det
lefvande medvetandet lefver, som framhållet, i och genom ett bestämdt
innehåll. Men i omedelbart samband med det senare, konstruerar
tänkandet ett liksom mera enhetligt medvetande såsom ett i den gifna
mångfalden af innehållsbestämda funktioner framträdande subjekt af en viss
konstans och permanens. Det rent faktiska själfmedvetandet är af en art
ögonblicksnatur, enär det i regeln endast, momentant håller sig aktuelt,
hvilket beror på medvetandets benägenhet att föredraga sin mera
pronon-ceradt objektiva grundform. Men alla dessa faktiska momentana
själf-medvetenhetsyttringar återför tänkandet till ett. och samma psykiska subjekt
såsom funktioner af detta. Själfmedvetandet är därmed vordet ett i viss
mening spekulativt och hypotetiskt själftänkande. Därvid förnimmer
medvetandet icke omedelbart sig själft, utan det skapar ett begrepps- eller
tankeföremål, som det, drifvet af allehanda logiska motiv, utstyr med
vissa bestämningar för att sedan i detta se symbolen på sitt väsen,
hvilket alltså ligger djupare än att det kan förnimmas på alltigenom
omedelbart sätt. Men naturligtvis innebär denna fortbildning äfven ett
själfmedvetande i det den inbegriper tanken om ett psykiskt subjekt såsom
den reella enhet, hvilken förnimmer alla förnimmelser, de må vara
förbundna med själfmedvetande eller icke.
Tränne former af själfmedvetande äro nu pointerade. Men äfven en
fjärde determination är möjlig, nämligen den, i och genom hvilken
själfmedvetandet bestämmes därhän, att det kommer att omfatta det konkreta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
