Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. II. Kunskapens konstitutiva faktorer. Om kunskapslärans utgångspunkt och metod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Att förutsättningen om all värkligliets genomgående sammanhang i
sin ordning kan betraktas som ett specialfall af en än mera abstrakt
grundförutsättning skola vi i annat samband1 belysa. En fråga för
sig, hvars utredning, äfven den, tillhör det kommande, blir för
öfrigt, huru tankelagarna, äfven under nämda objektiva förutsättning,
kunna äga transscendent giltighet. Denna fråga innebär
naturligtvis ett vigtigt kunskapsteoretiskt problem.
Den mänskliga kunskapen har emellertid icke blott objektiva,
utan ock, som antydt, subjektiva förutsättningar. Detta har i själfva
värket framhållits redan i det föregående i och med att psykologiens
sammanhang med och betydelse för kunskapsläran betonades. Hela
kunskapsvärksamheten är ur en synpunkt ett psykiskt skeende, och
det är lika omöjligt för det kunskapsteoretiska medvetandet att
höja sig öfver detta psykologiska förhållande, som det är för en
föreställning att lösgöra sig från det medvetande, hvars funktion
den är.
Till frågan om kunskapslärans förutsättningslöshet: Volkelt, Philos.
Monatsh., Bd 17, S. 513, Schuppe, ibid., Bd 18, S. 375: Zur
»voraussetzungslosen Erkenntnisstheorie». Volkelt, Erf. u. Denk., S. 10 ff. Jfr
ock Volkmann, Erk.-theor. Grundzüge d. Naturw., S. 58 samt Rickeet,
Gegenstand d. Erk., S. 8. —
Ehuru kunskapslärans objekt utgöres af den mänskliga
kunskapen öfverhufvud, så komma dock, enligt det föregående,
medvetandet och dess innehåll att bilda den egentliga utgångspunkten för dess
analyser. Beträffande kunskapslärans metod i öfrigt, så är det
tvifvelsutan lämpligast att låta den senare framväxa ur uppgiften själf
och icke binda undersökningen vid förutkonstruerade
tillvägagångssätt. Fältet måste hållas öppet för hvarje väg, som leder till målet.
Dock är äfven denna, om man så vill, en metod, nämligen en
immanent eller ur sakförhållandena själfva sprungen och därtill en i
dess friaste form2. För oss har uppgiften varit att utreda
kunskapens problem ur ett antal hufvudsynpunkter. Och främst har
därvid ett analytiskt förfaringssätt användts; därefter, men alltjämt
i förbund med analys, ett kritiskt, nämligen i den meningen att det
gält att genom reflektion på såväl kunskapen i allmänhet som
bestämda kunskapsbegrepp, t. ex. substansbegreppet, pröfva den
motsvarande kunskapsgiltigheten. Men hvarje analys och kritik
öfver-leda till sist till en genetisk komplementbetraktelse. Med den
senare har här afsetts att påpeka och på samma gång syntetiskt
1 i kap. VIII
2 Om förhållandet mellan speciella och allmänna metoder, se Erdmanns Logik,
Bd 1, S. 31.
Vannérus, Kunskapslära. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
