Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
höra god kyrklig ordning. Och det är sannolikt, att
de flesta norska präster stodo föga öfver allmogen,
vare sig i bildning eller i sitt lefverne.
Kyrkan hade i Norge från början varit konungar-
nas skyddsling. Framför alla hade Olaf den helige
blifvit kyrkans skyddspatron, och detta ej blott me-
dan han lefde, utan också, och ännu mera, efter sin
död, då han gällde som hela landets skyddshelgon;
det är ingen öfverdrift att säga, att Olaf på denna
tid i folkets och väl äfven det lägre prästerskapets
uppfattning dyrkades mer än Kristus och jungfru
Maria; Olaf med sitt röda skägg och sin yxa hade
tämligen noga intagit den plats i folkfantasien, som
förut innehades af den rödskäggige åsaguden Tor
med hammaren.
Stormanssläkterna, den ärftliga aristokratien, hade
länge gjort motstånd mot kristendomens införande,
säkerligen mycket af det skäl, att den nya tron be-
röfvade stormännen, som förut förestodo offren, en
del af deras makt, under det däremot konungamakten
vann ökad styrka såsom kristendomens värn och
hufvud.
Nu hade förhållandena ändrats, sedan aristokratien
lyckats vinna fördelar på konungadömets bekostnad.
Och nu hade hierarkien anledning att söka förbund
med stormännen för att komma sina mål närmare.
Ärkebiskop Östen hade ett personligt skäl att efter-
sträfva en uppgörelse med Erling skacke. Ty under
fejderna efter konung Inges död hade ärkebiskopen
med tillhjälp af sina fränder i Trondalagen lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
