Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
son Magnus röjde hvarken den foglighet och med-
görlighet, som ländemännen helst ville se hos sin
konung, eller den driftighet till utländska härfärder,
som hade kunnat någorlunda hålla ländemännen ska-
deslösa mot verkningarna af en stark konungamakt
inom landet.
Att Harald gille — eller rättare en del af aristo-
kratien med Harald till namnkonung — reste upp-
rorsfanan mot den konungason, som alla förut hyllat
såsom rättmätig tronföljare — detta kom att utgöra
början till de tronstrider, som sedan i mer än ett år-
hundrade rasade i Norge, bragte om lifvet ett stort
antal verkliga eller föregifna konungaättlingar, dels för-
svagade, dels utrotade de gamla ländemänsfamiljerna,
och på det hela djupt ingrep i landets politiska och
kulturella utveckling.
Hade aristokratien utgjort en starkt sammansluten
enhet och endräktigt skyddat sina egna intressen, så
hade tronkrigen säkerligen icke blifvit så långvariga
och förödande. Men nu fanns det alltid några per-
sonliga eller lokala anledningar till splittring, alltid en
större eller mindre flock af stormän, som voro miss-
nöjda med det bestående och hoppades vinna på att
omstörta det. Inom det lägre folket var det ingen
brist på individer, som hellre vände sig till krigiska
äfventyr och plundring än till fredliga förvärf. Och
eftersom man numera måste afstå från vikingatåg mot
kristna folk, under det att större krigsföretag mot ut-
landet knappast kunde påtänkas för den inre tvedräk-
tens skull, måste dessa oroliga element söka sin vädjo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
