Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Ja, det börjar bli sent”, sade Ljusan Dag, ”och vi
ha inte kommit till något resultat. Bara en söndag
till — det är väl inte för mycket begärt.”
”Vi ha haft hela dagen på oss”, sade hon.
”Men vi började tala om det så sent; nästa gång
börja vi tidigare. Det här är någonting mycket
allvarligt för mig, det kan jag säga er. Ska vi säga nästa
söndag?”
”Att män aldrig kunna vara ärliga”, sade hon. ”Ni
vet mycket väl att med ’nästa söndag’ menar ni många
söndagar.”
”Så låt det bli många söndagar då”, utbrast han
oförväget — och hon tyckte att hon aldrig förr sett
honom vackrare än just nu. ”Säg det, bara ett enda
ord. Nästa söndag vid stenbrottet.”
Hon samlade tyglarna för att rida sin väg.
”God kväll”, sade hon, ”och..
”Ja”, viskade han med en svag anstrykning av
befallning.
”Ja”, svarade hon, sakta men tydligt.
I samma ögonblick satte hon sin häst i trav och red
sin väg utan att kasta en blick bakom sig. Hon hade
varit fast besluten att säga nej, men inte desto mindre
hade hennes läppar viskat ja. Varför? Hon kände
sig själv både häpen och förvirrad — hon hade inte
velat det. Och hon tänkte på följderna. Hon visste
att Ljusan Dag var en man som man inte lekte med,
att under hans naiva pojkaktighet dolde sig en
härskarnatur och att hon nu hade bundit sig själv till
något som helt visst skulle göra hennes liv plågsamt
och stormigt. Och åter frågade hon sig, varför hon
sagt ja just i det ögonblick då hon inte haft den
avlägsnaste tanke på att göra det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
