Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ett härligt land”, mumlade han, ”ett underbart
härligt land!”
Och han red omkring ända till sent på eftermiddagen,
uppför kullar och utför kullar, på gångstigar och genom
obanade snår, där hästen nästan inte kunde ta sig
fram. Och han kände sig så underbart glad till sinnes
över att ännu en gång riktigt få komma på tu man
hand med naturen.
Han lät hästen föra sig allt längre bort, tills han
plötsligt stod vid slutet av småskogen och såg en
väl-banad stig leda nedåt dalen. Ett hundskall mötte
honom, där kom en stor hjort i flykt för en skällande
hund. Ljusan Dag satt med sammanpressade läppar
och flämtande näsvingar och iakttog jakten, tills
djuren försvunno i skogen.
Ett stycke längre bort dök plötsligt en människa
fram ur snåren med ett hopp som påminde om en
hare. Det var en liten man i lappade byxor, barhuvad
och klädd i en bomullskjorta, som var öppen över
bröstet. Han var brunstekt i ansiktet och hans ljusa
hår var alldeles urblekt av solen. Han gjorde ett
tecken åt Ljusan Dag att stanna.
”Om ni ska till sta’n, vore jag tacksam ifall ni ville
lägga det här på posten”, sade han.
”Gärna”, svarade Ljusan Dag och stoppade brevet
i fickan. ”Bor ni här i trakten?”
Men den lille mannen svarade inte, han bara stod
och stirrade på Ljusan Dag.
”Jag känner er”, sade han till sist. ”Ni är Elam
Harnish — Ljusan dag, som tidningarna kalla er. Har
jag rätt?”
Ljusan Dag nickade.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
