Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Hyllningar i Sverige och i Finlands landsort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hyllningar i Sverige och i Finlands landsort. 199
hon icke kunde sluta sig till denna „société av resande fin-
nar” (Duncker och Lille voro tydligen även de inbjudna till
festen). Men trots dessa fläckar i solskivan hade fru Carlén
aldrig sett Mellin som värd bestrålad av ett sådant sken som
denna afton. Och liksom till en ersättning för den stora Fredrika
hade han för sitt bord förvärvat en annan stjärna, som på 1850
talet alltjämt lyste med en viss, om än bleknande glans: Norr-
lands-sångens diktare, ledamoten av Svenska Akademien etc.
Anders Abraham Grafström. Då Grafström var gift med en av
Franzéns döttrar, och då Mellin som föräldralös gosse från tio
års ålder hade fostrats upp i Franzéns hem, blev Runeberg
sålunda under sitt Stockholmsbesök bragt i ett slags indirekt
beröring med den läromästare, vilken han tillägnat inlednings-
sången i sin första diktsamling, av vilken han fått mottaga
den första profetian om sin blivande storhet, och för vilken
han vid jubelfesten 1840 hade blivit föreställd, utan att dock
ha fått tillfälle att med honom anknyta någon närmare
bekantskap.
Fru Carlén fann att Grafström var en man ,,med det älsk-
värdaste väsende”, med vilken hon kunde föra många intres-
santa samtal. Men hon var, naturligtvis, över allt annat
uppfylld av Runeberg, som under konversationen blivit pla-
cerad mitt emot henne vid soffbordet. Hon vill icke säga
att hon var intagen av honom, då detta ju var någonting som
ingen kunde undgå; hon var mer än så: hon var rörd och glad
över att i honom finna en upphöjd själ. Och det stora provet
på hans själshöghet såg hon i det sätt, på vilket Runeberg
talade om hennes olycklige vän, den store förrymde författa-
ren. »Det var», säger hon, »med ett djup i känslan han ytt-
,,rade sig om Almqvist, med ett undseende i tanken, en grann-
,,lagenhet i språket, som tog hela min sympati i anspråk.»
»Just en sådan man, vars blick förmådde intränga, åt-
,,minstone något så när, i de sjudubbla slöjor, varuti Almqvists
„andliga väsende var insvept, just han kunde vara mild och
,,barmhärtig inför ett sådant fenomen i mänsklig gestalt. Och
„han var mild i sina djupsinniga yttranden. Han fattade huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
