Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad man vant sig att anse för ett nästan oundgängligt
bihang till en välbeställd kyrka: ett torn. I dess
ställe reste sig, på södra sidan af kyrkogården, en
väldig klockstapel af god Småländsk furu, som, nyss
tjärad, tycktes hysa för afsigt att i det längsta bjuda
spetsen åt allförstöraren, tiden. Trenne väldiga
malmklockor — det syntes, att församlingen hunnit repa sig
från de svåra klocktiderna under kung Gösta —
gapade emot åskådaren från den upphöjda ståndpunkt,
der de med mäktiga tungor, med stämmor, som väckte
alla socknens ekon, lyste qvällens frid öfver arbetarens
mödor, eller den eviga hvilans frid öfver den trötte
hänsofne, eller i den stilla sabbatsmorgonen kallade
församlingen till gudstjenst. På alla dessa klockor
hade, efter öflig fordomtida sed, poesien, sådan den
i prestgården kunde bestås, ristat sina runor. Vi
åtnöja oss att, såsom profbit, återge spåren efter den
pegas, som ridit sin rund kring den så kallade
storklockan:
”Jag stöptes samma dag, då Fredrik än regera,
Och Adolf Fredrik sjelf för tropparne marchera,
Och mönstrade sitt folk, som uti Manhem var.
Gud låt’ båd dem och oss få lefva sälla dar.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
