Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De skällde mig för oäkting, morfar! De sade, att
mor min hade varit en sköka.»
»Ondt är snart gjordt, men sent botadt,» mumlade
fiskaren och skakade på hufvudet. »Nå, hvad svarade
du dem?»
»Jo, jag slog den, som skrek värst, för munnen;
men då påstod skolgumman, som ju ändå är ert
syskonabarn, morfar, att gossarne hade rätt, och att jag
borde blygas för att vara född till verlden.»
»Frände är frände värst, sade räfven om röda
hunden: mitt syskonabarn har alltid varit vred på min
stackars Stina.
»Och se’n var hon så ovettig, så ovettig på mig; jag
förstod knappt hälften af hvad hon sade.»
»Dålig qvinna bär svärdet i munnen; tomma kärl
slamra värst.»
»Och se’n körde hon ut mig och bad mig aldrig,
komma igen, ty jag var en skam för hennes skola.»
Fiskaren gick fram och tillbaka i stugan; man kunde
se, att han var lifligt upprörd.
»Och så kan en gammal qvinna uppföra sig,» yttrade
han för sig sjelf; »men åsnan grånar ju redan i
moderlifvet och är icke klokare för det. Stackars
Anders! ditt enda arf är vanära. Lycklig du, om du
endast vore född att arbeta; men du är också född att
skymfas!»
»Men si, morfar, alldeles så nedrig hade väl icke
mor Greta varit mot mig, om jag icke slagit sjelfvaste
nämdeman Pehr Pehrssons Niklas för käften. Han är
hennes ögonsten, för nämdeman är så rik och ger henne
både ost och smör och potater. Nog får hon betalt
för det hon körde bort mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
