Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om björken som ville vara af guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nor, vildgäss ocli tranor foro som forbud till de södra länderna. Sommarens
engel satt på en sky ocli tog ett ömt farväl af hela trakten. Tårar föllo som
dagg på gräset och många träd fällde rörda sina blad. Så kom han till
den unga björken, men han var ej tacksam för allt skönt och godt han fått
af sommarens engel — han sade: »Ack om mina löf blott vore af guld, då
kunde du gerna fara och aldrig komma igen, då hjelpte jag nog mig sjelf.»
»Fåfänglige!» sade sommarens engel och rörde trädet lätt med sin
spira, »till straff skall du få din dåraktiga önskan uppfylld.»
Och trädet kände sina blad stelna, en isköld lopp igenom det, och då
sommarens engel försvunnit, stod trädet der, ej mera grönt, men skimrande
i guldfärg. Vinden smekte ej mer, den ville röfva honom och de brottades,
alla blommor hade flytt, det var hemskt, kallt och ödsligt.
Den unge vandraren kom tillbaka, med vildt begär plockade han åt
sig de gyllne löfven, han tog en vxa och högg ned silfverstammen, och gick
bort med sin skatt och förde ett vildt öfverdådigt lif. Så gick det björken!
Men ännu var det lif i roten. Det var som om han tillbragt hela
vintern i en stilla bön om förlåtelse. Han suckade under jorden. Snön
bredde sitt hvita täcke öfver marken, men ingen visste mera hvar
ungbjörken stod, han spred ej, aflägsen, värma i någon stuga, han hoppades ej som
de andra träden på vår. Men våren kom — sommarens engel nalkades åter
på ljusblåa skyar, sipporna vaknade vid björkens rot. Det rörde sig i
honom, han ville så gerna lefva. O sommarens engel, bad han ödmjukt, se på
mig med dina englaögon, rör vid mig, gif mig af ditt lif, och han sträckte
upp en liten qvist som ett barn räcker upp fingret när det har något att
säga. Då smälte snön omkring roten och sommarens engel rörde
välsignande vid trädets rot.
Ett nytt ungt träd växte upp, skönare än det förra, men också
mycket ödmjukare. Alla qvistarne lutade nedåt och när det nu såg sig i
vattenspegeln, tyckte det att det kom allt djupare ned, ju högre det växte; det
synes så för de ödmjuka. Men foglarne kommo och sjöngo till Guds ära på
björkens qvistar och menniskorna hvilade i trädets skugga och trädet växte
och var lyckligt och tacksamt och önskade aldrig mera att vara af guld.
Nu ville det blott vara livad Gud ämnat det till. Men hvar höst drömde det
en hemsk dröm om sin dårskap. Det såg bara ut som om det blifvit guld.
Det somnade och drömde om våren.
Gubben tystnade. »Ar sagan slut?» frågade jag. »Ja visst.» »Men
hur gick det sist med den snälla björken?» »Jo, när en storm kom föll den,
och blef trefliga aftonbrasor och spred värme. Den räckte stora famnen åt
en fattig bonde och hela hans slägt värmde sig. Ja, han var med hos
herrskapet i stora slottsspisen och lyste på de gamla taflorna, Derute växte nya
telningar upp kring roten, och af dem blef så mycket, så mycket.» Jag tog
nu afsked och då jag gick förbi tog jag några gyllne blad af björken och
sprang sä hem till mamma och talade om livad jag hört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
