Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett besök vid en fyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grönt sken. När vi nu landstego funno vi ett torn hvaruti vi stego uppför en
trappa. Vi kommo till två små rum, der olja förvarades och nya glas i händelse
något skadades. Äfven signaler af alla slag att nyttjas vid dagsljus. Allt var
så snyggt och prydligt. Slutligen kommo vi i fyrens topp, »lanternan», och blefvo
så bländade af ljuset, att vi ett ögonblick ej kunde se något. Men småningom
blefvo vi varse den ofantligt stora lampan med silfverskinande speglar omkring,
lysande som solar; det var knappt rum att gå omkring dem — och man ville
knappt gå, ty vi kände oss som stackars flugor, som kommit in i en lampkupa.
Rummets väggar voro af glas ända ned till våra fötter. Ehuru vi för glansen
derinne icke kunde se något annat utanför än kolsvarta mörkret, kunde vi höra
vågornas brus nedanför — och tänka hur det måtte vara vid midnatt eller under
en storm på denna ensliga fläck midt ute i hafvet.
Der sutto nu två männer på vakt — de måste vara goda vänner. Tänk
er ett par menniskor som grälade i en fyr! Nej, de skola förelysa andra — tänk
hur vaksamma och noggranna de måste vara natt och dag, då några minuters
vårdslöshet kan förorsaka att ett ståtligt skepp går vilse, stöter på farliga klippor
och kanske förgås och sjunker i djupet med hela sin besättning.
Vi lyssnade till männernas berättelser utan att våga draga andan; de
talade om stormar, om underbar räddning och ädla, tappra sjelfförsakande
handlingar af folk på dessa stränder. Hur önskade vi icke att sjelfva vara stora, att få
upplefva något sådant, simma ut till en strandande båt med ett rep i munnen,
eller vara med i en räddningsbåt och fara ut till ett sjunkande skepp — följa en
lots eller hvad som helst, om vi bara fingo göra något och rädda någon. Kanske,
om vi bibehålla denna varma längtan, detta deltagande hjerta och oförfärade mod
— hvem vet? kanske få vi det med tiden.
Vi gingo nu ned. Månen steg upp med blekt ljus, snart i nedan. Den
vänliga frun. gaf oss blommor och en af hennes bekanta kom att fara med i vår
båt. Hon berättade på hemvägen fyrfruns öden.
»En stark och varm själ bor inom den oansenliga ytan. Hon var en rik
och omtyckt flicka i en småstad och hade hvad man kallar bildning; men en kuriös
fras, som kallas kärlek, kom henne att förkasta många goda anbud och taga en
handelsbokhållare till äkta. Han var en dålmåns, henne i allt underlägsen och
inom kort förstörde han all hennes egendom och slog sig sedan på att supa.
De flyttade till kusten och efter många trassliga öden blef han slutligen
fyrmästare. Derute på den öde klippan blef hon bortglömd af hela verlden,
ingen af hennes fordna vänner och bekanta besökte henne der och nästan aldrig kom
hon i land. Ensam med sin olycklige man gjorde hon likväl deras boning treflig
och behaglig oaktadt fattigdomen och den bedragna ungdomskärleken. Ofta skötte
hon fyren i mannens ställe och vägledde de seglande.
Då — efter många barnlösa år — fick hon en tröstens engel, ett litet
barn, en liten söt flicka som blef hennes enda sällskap och enda glädje. Så lycklig
var hon med henne, att hon tyckte den ödsliga klippan vara ett riktigt paradis
för barnets skull. Och så var det i fem år. Sjöfarande kunde med tuben se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
