Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Carls-dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade menande med hufvudet; men dem säger jag dig ändå icke — för då skulle
du bara lägga dej i vägen för dem, det vet jag förut! Vi få väl se i morgon
hur det går! Om jag tiger i dag — så tör det »skapa sej» dugtigt i morgon
när prinsen kommer, så mycket kan jag säga dej, Johan.
— Ska’ ni sta’ och titta på honom kanske, fortfor Johan, utan att vidare
tänka på moderns ord. Det skulle jag med vilja göra om jag inte vore befalld
till trossboden för munderingens skull. Nå, nå! Jag tör väl snart få se honom;
bland kulor och krut tör jag få se honom — och då ska’ han få se mej också,
det ä’ säkert det, tillade Johan med en militärisk rätning på ryggen.
— Trösta mej för dej, barn lilla, om du ska’ ut i detta kriget, suckade
modern — och återigen gled en tår utför den vissnade kinden; hvad blir det af
mej då? Hjertat svider så jag kan gå åt, bara jag tänker härpå: du har alltid
varit mej en så lydig och go’sint son!
— Åh, ruska upp er mor! Inte ska’ ni sörja så här i förtid — och inte
ska’ ni vara så krukaktig heller, så ni är rädd för ett litet krig, ni, som haft en
soldat till man och en soldat till son.
—• Men det är just kriget, som tagit dem ifrån mej, gosse; förstår du
inte, att det då är förskräckligt? Och nu ta’r det väl dej också ifrån mej, om
inte prinsen -— den gamla hejdade sig och tystnade.
-— Om inte prinsen? upprepade Johan med någon förvåning.
•— Jag vet hvad jag vet, svarade mor Gunla och nickade åter. En ska’
väl mte slamra om allt, hvad en tänker och har för sej, heller! Vidare besked
gafs icke.
— Då vet ni väl åtminstone, mor lilla, fortfor Johan med barnslig
fromhet, och återgående i sina tankar till moderns klagan öfver kriget, att vi ha en
Gud, som styrer våra öden efter Sin vilja och vishet — ni har sjelf alltid lärt
mig det. Vill Han, så kommer jag igen till er efter kriget; vill Han det icke,
så är för er och för mej bäst, att jag icke kommer igen!
— Jag vet det, Johan, jag vet det väl, svarade den gamla, men jag kan
icke hjelpa, att mitt hjerta hänger så vid dej — och jag tror allt också, att du
bar känsla för mor din tillbaka, min gosse!
— Ja, det är säkert, mor, att jag det har, återtog Johan och blinkade till
med ögonlocken litet hårdare än vanligt, — och, tillade han gladt uppmuntrande,
vi ska’ hålla i med våra känslor, begge två — och så ska’ vi låta Gud styra och
ställa med oss som Han vill — då blir det bra, riktigt bra, mor!
Dessa sonens ord voro en stillande balsam för det svidande gamla hjertat;
gumman blef lugnare och i hennes blickar öfvergick småningom det ängsliga
uttrycket till ett af undergifvenhet och förtröstan.
Först sent på qvällen den dag vi omnämnt fullbordades mor Gunlas
arbete, och »spinnskrället» bortsattes för att kanske aldrig mer begagnas till spånad
af eget lin. På bordet under fönstret lågo då några linnetrådshärfvor, så fina och
välspunna, som hade de utgått från den bästa fabrik; dessa härfvor voro nu hvad
den stackars enkan sträfvat och arbetat på under många dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
